Vad ska man göra när man hela tiden har en smygande känsla av panik i hjärtat? Det känns verkligen seriöst som att jorden inte är en plats där man kan leva. Jag är rädd för terrorister, rädd för våldtäktsmän ( har blivit utnyttjad förr) och rädd för typ allt. Den här rädslan låser huvudet på mig. Jag har en psykolog, men när jag ska prata med henne minns jag knappt vad jag heter. Det går som inte att säga hur det är för jag hittar inga ord. Skriva är lättare. Men jag kan ju inte sluta prata. Vad ska jag göra för att inte känna så här? Finns det hjälp att få? Jag har svårt att lita på folk efter allt som hänt, men att skriva anonymt känns liksom okej. Lilla My
Socionomstuderande praktikanten Annica svarar
Hej på dej!
Det är jättejättebra att du går till psykolog och pratar om din situation när du har så mycket att bära på. Det där som du känner inombords skulle vara viktigt att få berättat för din psykolog men du säger att du får inte det sagt. Till all lycka kan du uttrycka dej genom att skriva, det är så oerhört viktigt att du får uttryckt dina tankar och bekymmer och det viktigaste här är inte att nödvändigtvis uttrycka sej genom att prata. Din psykolog är en yrkesprofessionell människa som möter otaligt många och varierande klienter med alla slags tänkbara problem genom sitt jobb och du behöver inte känna att du skulle vara på nåt sätt för avvikande för att kunna hjälpas. Men för att kunna hjälpas så måste din psykolog få veta vad som rör sej i ditt inre.
Du skriver att du kan uttrycka dej genom att skriva och jag tänker att detta kan vara nyckeln till att få dina rädslor framförda. Skriv ner allt du känner och bär på och ta med dej pappret till din psykolog som får läsa vad du skrivit. Och det är klart att du inte kan sluta prata, men i detta skede ska vi hålla ribban låg och inte tänka så långt eller högtgående som att du i framtiden ska kunna uttrycka alla dina känslor verbalt. Det är förresten inte alla människor som kan det, och som jag redan nämnde så är det viktigaste ATT du uttrycker dej på något sätt och inte HUR.
Det är inte konstigt att du har svårt att lita på folk efter allt det tråkiga som har hänt dej och tillit tar tid att bygga upp. Det finns hjälp att fås och en dag kommer du att komma tillrätta med all din oro och du är en bra bit på vägen, som redan har en vårdkontakt. Det tar tid och det är mycket jobb, men det finns hopp för dej att leva ett normalt och bra liv. Du kommer att komma dit.:)
Jag håller tummarna för dej och skickar en styrkekram! <3
Kram, Annica.
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar