Jag vill dö..

Hej despertat..!

Nu har jag skickat din fråga till våra experter Ancha och Milla, hoppas de har tid att svara riktigt snart!

Som ett tips på ställen där man kan chatta med utbildade inom psykisk hälsa, så finns exempelvis Sluta panta-chatten. Vi har till vår sida Hjälp! samlat en massa olika ställen som man kan chatta på eller ringa till när man mår psykiskt dåligt, kolla där ifall något känns överkomligt.

Stoooooooor kraaaaaaaaaaam, hälsar Liselott

Hej!

Tack för att du tar kontakt hit till oss på decibel! Du tar upp flera olika problem som du har haft nu en längre tid som får dig att må riktigt dåligt.

Det är ledsamt att höra att du är så ensam och har det såhär jobbigt. För jag tänker att är man så ung som du så behöver man så innerligt den hjälp och det stöd man kan få av sina föräldrar. Jag tolkar det som att du och din mamma kanske inte har en så bra kommunikation just nu och det har lett till att ni har svårt att nå varandra och till missförstånd er emellan.

Ångesten och att ha det jobbigt socialt är grunden i problematiken. Och det som leder till att du - hatar att prata med folk om dina känslor. Det är helt klart att det kan vara riktigt jobbigt att öppna sig och våga sätta ord på hur man mår, det tror jag att dom allra flesta tycker, men det finns egentligen inget annat/bättre sätt. Kom ihåg, dom professionella (kuratorer, hälsovårdare m.fl.) som jobbar i skolan eller på HVC så har hört ”det mesta” och dom är anställda för att hjälpa bl.a. just dig! INGEN av oss, oberoende ålder, så klarar av att lösa alla våra problem på egen hand. Du får också komma ihåg att det ofta tar tid att börja må bättre. Det räcker inte med något enstaka besök hos kuratorn då man mått riktigt dåligt länge utan man får ge det tid och behöver oftast gå i stödsamtal under en längre tid. Ev. kunde du framöver ha möjlighet att få ridterapi beviljat som stöd men du behöver börja med att gå i samtal.

Du nämner att du skulle vilja gå gymnasiet i Sverige men att din mamma är självisk och inte vill släppa iväg dig. Jag tolkar det nog mera som att din mamma reagerar ganska normalt för just en mamma. Dvs. det är många saker man måste ta i beaktande om man tänker att man skall ”släppa iväg” en tjej i din ålder utomlands för att studera. Det krävs faktiskt en hel del ”fixande” och framförallt ansvarstagande av en om man skall flytta och studera på en annan ort och dessutom i annat land. Man behöver vara ganska säker i sig själv. De ekonomiska förutsättningarna måste förstås också finnas, eftersom du kommer att måsta bo någonstans. Så du får nog ha lite förståelse för att din mamma ”drar i bromsen”.

Det kan också mycket väl vara så att hon, fast du säger att ingen i din familj vet hur du mår, så ”vet” mer än du tror och är orolig för dig. Hon känner dig nog trots allt väldigt bra och ser antagligen en förändring i dig. Jag tror att det skulle vara jätteviktigt att du och din mamma satte er ner och du skulle på riktigt berätta för henne hur du mår. Hon skulle kunna hjälpa och stöda dig med en massa saker, men du måste ge henne en chans. Du skulle t.ex. kunna be om hjälp med att boka en tid till kuratorn och hon skulle kunna stöda dig att ringa det där samtalet för att få en praktikplats. Eller hon kan skjutsa dig till praktikstället och kanske också följa dig in så att du vågar ta kontakt och fråga.

Mår man riktigt dåligt, har tankar kring självmord och har försökt begå självmord, som du har, så skall man alltid söka hjälp. Bara det att man sätter ord på sina tankar och känslor så kan göra att det blir lite lättare att vara och man kan få ett nytt perspektiv på tillvaron. Du behöver få hjälp och stöd för att kunna börja må bättre och leva ditt liv. Jag tycker att du just nu bara skall prioritera och satsa på att kunna må bra och sedan kan du börja fundera på allt det andra som du drömmer om att göra!

Någon chatt där man skulle få kontakt direkt med en kurator finns nog inte. Det finns chattar som t.ex. Sluta panta-chatten som sköts av volontärer. Det finns också telefonjourer man kan ringa t.ex. Krisjouren för unga. Men jag tycker absolut i första hand att du personligen ska söka hjälp hos kuratorn eller hälsovårdaren! Och du, prata med mamma. Ett tips är att du visar det här mejlet (både frågan och svaret) åt kuratorn och mamma ifall du känner att det skulle bli lättare att få igång samtalet då.
Ta hand om dig!

Mvh, Camilla R-N