jätte tufft

18.10.2018
Hej. Jag känner mig väldigt ensam hela tiden på skolan. Blir inte mobbad och har inte konflikt med någon. Detta känslan att vara ensam får mig att till nästan tårar. Mår bara skit. Jag är inte med andra från parallella klasser. Men bara med 3 tjejer från klassen . Är omöjligt att vara med klassen eftersom alla är inte med varandra. Och nu går jag i 8an.. Jag tror inte att kommer klara av det tills gymnasiet, det känns verkligen sårande i hjärtat.. Jag var med två tjejer från klassen men sen slutade vara med dem för att jag tycker är fel att vara med dem. Men vi är nu bara vanliga ''klasskamrater '' mindre kanske... Vi slutade prata med varandra helt. Jag vill skaffa mer vänner men vet inte hur blir ju konstigt om jag går till någon och pratar med dem direkt visst? Svårt att förklara.. och blir man vän med nån vad ska man prata om... menar att efter ett tag när jag blir vän med nån känner väl personen börjar jag prata som vänner gör.... jag har en vän men hon går i helt annan skola.. vad ska jag göra..?? Sarah
Liselott klippt

Ungdomsinformatören Liselott svarar

26.10.2018

Hej igen Sarah!

Först: läs igenom mitt förra svar igen, du hittar det här. Kanske där ännu finns något som kan hjälpa dig i din nuvarande situation?

Se, det viktigaste man behöver för att få nya vänner är ju lite mod och att själv vara aktiv. Vänner trillar för det mesta inte ner i famnen på en där hemma i soffan - med undantag för om man använder vän-appar i stil med dejtingappar, eller får vänner online genom något gemensamt intresse. Så de kanalerna ska du såklart också pröva, men framförallt behöver du faktiskt våga göra just det där du skrev att känns konstigt, nämligen att gå fram och prata med någon. Det är precis just den där känslan av att det känns konstigt som du behöver komma över för att lyckas, tror jag. Och på samma sätt som att det inte finns några magiska saker att säga åt någon man är kär i när man försöker få kontakt, så finns det inget "rätt" att säga när man ska försöka bli vän med någon. Det räcker oftast alldeles utmärkt med small talk, alltså att prata om vädret eller skolmaten eller senaste Idol-avsnittet eller vadsomhelst vardagligt. Det är ju också ur den diskussionen som man hittar de gemensamma intressena eller kommer igång ordentligt med samtalet.

Lättare blir det såklart om du kan börja prata med någon medan ni gör något, tex ett grupparbete i skolan eller under en eftermiddagsklubb eller under något fritidsintresse på kvällen. Det är nog överlag lättare att hitta kompisar genom något gemensamt intresse eller någon hobby, så försök med de du har. Och har du inget fritidsintresse: skaffa! Det gör gott för mer än bara ensamhetskänslorna att göra något kul regelbundet, något som känns givande och som blir en del av dig. Det påstås tex att en av de faktorer som behövs för att göra en lycklig är att ha något meningsfullt att göra och en annan är att känna samhörighet med en grupp. Så sök en grupp åt dig, det finns säkert en uppsjö av saker att välja på. Och dissa inte automatiskt alla sorters fritidsintressen, utan försök att plocka fram din nyfikenhet och pröva på allt möjligt som du bara kan. Du kanske inte vet ännu ifall du kommer att älska bågskytte eller teater eller showdans eller scout eller geo cashing eller international club eller tjejgruppen som skolan ordnar eller...

Så gå ut och pröva på med öppna sinnen - och samma öppna sinne kommer att hjälpa dig att få kompisar! Det kan ju tex hända att främlingen som råkar gå förbi dig i korridoren i skolan och som du aldrig ens ägnat två tankar åt är din framtida bästis? Hen bara kanske inte råkar se ut så under den flyktiga blick du skänkt den människan i förbigående hittills. Men det står ju faktiskt inte skrivet på utsidan hurudan vän en människa kan vara, eller hur? Så igen: gå och prata med folk! Gör det inte svårare än det behöver vara. För faktum är att det 99% av gångerna är vi själva som gör det så himla svårt. Vi inbillar oss att personen ska reagera negativt på något vis, att de ska tycka att vi är löjliga, att vi kommer att rodna och stamma, att de säkert inte behöver fler vänner osv osv osv. Det blir helt enkelt vi själva som bygger upp muren omkring oss genom att på förhand döma ut försöken som misslyckade. Men det kan man inte veta innan man provat. Och fast man provat med en vet man inte hur nästa person kommer att reagera, så man får inte sluta försöka. Det är så himla lätt att sjunka ner i det där "ingen tycker om mig", medan det kräver ansträngning att gå fram och prata. Men ansträngningen är alltså betydligt mindre än vi intalar oss själva, så du måste ta dig ut ur den där onda tanke-spiralen. Du vet ju att du är kapabel till att få vänner, för du har ju vänner och har haft vänner förr. du KAN ju det här! Du behöver bara vara dig själv igen. Du lyckas nog igen!

Kram, Liselott

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Jag tror ja e deprimerad. Jag hatar folk som slänger runt ordet depression som att det är bara något så där men jag tror jag har hamnat ner i ett hål. Varje kväll gråter jag mig till söms på dagarna s...
Läs mera

Hej fina decibel! Jag har skrivit frågor hit förut och de två senaste svarade Kix på, vill rikta ett jättejättetack till dig, också för att du delat med dig av personliga erfarenheter av att t.ex. vil...
Läs mera

Ångest beskrivs ofta som katastroftankar, alltså att en person konstant oroar sig över vardagliga saker eller att man tror att något hemskt ska hända. Min ångest är (eller kanske snarare känns) nästan...
Läs mera

Jag har funderat på att fara till skolkuratorn för en jättelång stund, även här på decbel sa de att jag skulle borde fara till kuratorn.
På siståne har jag fått ganska mycket jobbiga tankar, osäker av...
Läs mera