Mår dåligt konstant

Hej Ledsen tjej!

Äsch att du mår dåligt nu :( Och att du har så många stora negativa saker i ditt liv som verkar hända på en gång nu: den olyckliga kärleken, dina föräldrars skilsmässa, bråk med kompisen och rädslan för att lämnas ensam av dina andra två kompisar. Redan en av de här grejerna skulle göra vem som helst ledsen och nere! Men livet är konstigt ibland, när det verkar som att en olycka aldrig kommer ensam, utan olyckorna klumpar ihop sig så att man måste deala med dem allihopa mer eller mindre samtidigt. Och det i sig tar naturligtvis energi, men problem brukar alltid kännas tyngre och större när de kommer flera åt gången. Tex kan man gissa att det känns extra jobbigt att vara olyckligt kär när man redan håller på att bli skilsmässobarn och kompislös. Det är som om det jobbiga från ett problem smittar av sig på ens humör så att en massa andra saker också känns mycket jobbigare, sämre, mer negativa.

När man levt ett tag inser man oftast att jamen just så här brukar det ju vara, att allt händer på en gång (även det goda, men det har man svårt att inse när man är översvämmad av jobbigheter). Och man vet av erfarenhet att det här jobbiga skedet också kommer att gå över. Och framförallt vet man att man själv ju klarat sig igenom sådana här perioder tidigare, så då kommer man högst troligt att göra det igen.

Men ibland är det helt enkelt för mycket tungt på en gång så att orken och glädjen och framtidstron börjar sina. Många gånger är det i sådana situationer som psykisk ohälsa utvecklas, bryter ut. En människa klarar helt enkelt inte för mycket för länge, speciellt inte utan hjälp. Idag är de allmänna kraven tex på en helt vanlig tonåring så höga att ni redan kanske har lite låt energinivå, och det här brukar vara en av förklaringarna till varför allt fler unga lider av psykisk ohälsa. Vi är alla olika också, och det finns liksom ingen allmän gräns som andra kan sätta för hur mycket en viss person klarar av. Det är bara man själv som kan känna efter när den egna gränsen är passerad. Det är också därför som andra inte kan/har svårt att avgöra om en person är deprimerad eller bara nedstämd.

Jag är inte rätt person att avgöra om du faktiskt lider av en depression, hur allvarlig den i så fall är eller vad som borde göras åt den. Officiellt kan bara en läkare eller psykolog/psykiater göra det. Men att få en diagnos har både fördelar och nackdelar. Å ena sidan kan det kännas som att "okej, jag mår faktiskt dåligt nu, andra ser det också, så då har jag rätt att känna som jag gör" och folk kanske börjar ta hänsyn till och ha förståelse för en på ett annat sätt. Att få en diagnos kan också kännas som en lättnad, för då får man oftast också metoder och råd för hur man ska "bota" den av tex läkare. Man får hjälp. Men nackdelar med en diagnos är att man tror att det kommer att vara så här för evigt, eller att man borde känna eller bete sig på ett visst sätt. Ett vanligt problem med depression är exempelvis att både de som lider av det och folk runtikring inbillar sig att man aldrig kan vara det minsta glad då, aldrig ha en bättre dag eller ens kunna skratta. Så är det ju absolut inte, du är nog samma människa med ett liv som går i vågor fastän du är deprimerad - ditt humör och din ork och din uppfattning om lycka är bara på en lägre nivå, som om vågorna skulle gå lägre ner än normalt. Som när det är lågvatten i skärgården, typ.

Oavsett om någon kan konstatera att du är deprimerad eller inte, så hör man ju att du har det jobbigt nu och att du borde få hjälp med det. Redan bara att dina föräldrar skiljer sig brukar nog allmänt anses vara en så stor livskris att det är helt naturligt att man behöver lite stöd, förklaringar, råd och empati just då. Det är så mycket med skilsmässa som du inte kan kontrollera eller förstå - det var ju inte du som beslöt att splittra er familj - men du måste ändå leva med det, så därför vore det så viktigt att du fick prata med någon om det. Börja gärna med skolkuratorn, men tala åtmninstone med någon vuxen som du har förtroende för. I vanliga fall skulle det kanske vara mamma eller pappa, men kanske de har fullt upp med sina problem just nu. Plus att de säkert har dåligt samvete för att skilsmässan påverkar er barn också.

Kompisar kanske inte heller kan förstå ens problem, annat än ytligt, och de är ju faktiskt inte psykologer de heller. Hur ska de veta vad de ska säga eller vad som kan hjälpa dig? På din fråga låter det också som att dina kompisar har fullt upp med sitt. Då kan det mer eller mindre omedvetet kännas som om man inte skulle ha ork att lyssna, stöda och ge råd åt en kompis som verkar må illa, utan det kan till och med vara lättare att lite försöka undvika den människan. Nä, det passar inte in på hur vi definierar en god vän, men det är mänskligt. En kurator, psykolog, terapeut osv har däremot både tid och betalt för och utbildning och erfarenhet till att kunna hjälpa en tonåring som mår dåligt, det är deras jobb. De allra flesta är bra på det, men det kan hända att man inte klickar med den första man träffar, så ge inte upp så lätt heller. Tänk det som att just nu behöver du lite hjälp på traven för att kunna leva vidare i ett bra liv, så du ska använda de här personerna. De kan inte som genom ett magiskt trollslag göra allt bra igen eller lösa alla dina problem, men de kan stöda, råda och trösta under vägen. Ge dig tankar och insikter som hjälper istället för stjälper, ge dig metoder för att "lyfta" dig själv, och till och med ge dig kramar och näsdukar att torka tårarna med. Redan bara att få berätta om allt och gråta ut hos någon som lyssnar kan göra alla problem mycket lättare att bära. Du är värd att må bra igen, så berätta hur du mår åt någon - folk i din omgivning är inte tankeläsare och kan inte veta hur du mår om du inte berättar!

Stooooooor kraaaaaaaaam, Liselott