Mental breakdown

Hej fina du, och fint att du skrev in till oss.

Det verkar vara mycket på gång för dig just nu, och flera svåra saker. Det är helt förståeligt att det blir jobbigt och tungt, och jag beklagar verkligen sorgen för din farfar. Jag undrar om dina föräldrar alls vet hur du mår, har de alls sagt något om det eller frågat? Ibland vill inte föräldrar se när deras barn mår dåligt för att de inte vet hur de ska hantera det, men oftast anar de ändå något. Jag skulle råda dig att försöka prata med dem om hur du mår, berätta vad du upplever som jobbigt. Även om de uttryckt sig klumpigt, lite dumt om andra så brukar föräldrar oftast reagera annorlunda när det gäller deras egna barn. Jag skulle ju tro att de vill dig väl och vill att du ska må bra. Som du skriver får jag intrycket att du är ganska ensam, och jag tror du skulle ha bäst hjälp av någon fysiskt närvarande. Skolkuratorn eller skolhälsovårdaren skulle vara en person du kan ta kontakt med, särskilt kurator gällande hur du mår i skolan (det är också genom hen som du eventuellt kan få stöd för skolan hemma), de torde också ha någon form av antimobbningsplan ifall det behövs. Det viktigaste skulle vara att du når ut till någon, vilket du redan gjort som första steg att skriva till oss här, och jag uppmuntrar det starkt. För att få ren konkret hjälp behöver du ändå låta de som finns där bli medvetna om din situation, så även om det kan kännas jobbigt vill jag uppmuntra dig att försöka prata om det.

Sedan för din egen skull undrar jag om du har något att göra utanför skolan. Du nämnde din bästa vän, hästen, kanske du rider? Finns det något stall i närheten som du kunde gå till eller någon med häst som du kunde hjälpa? Jag tänker att det kunde vara bra att du får komma ut och göra något roligt utanför hemmen så att du inte sitter hemma ensam med ångesten hela tiden. En hobby kunde vara bra, något som hjälper att få tankarna på annat håll och kanske ger dig kontakt med någon med liknande intressen.
Om själva hälsan... igen, där skulle skolhälsovårdaren vara någon du kunde prata med och be om att få det uppkollat ordentligt, alternativt din egen hälsovårdsstation. De har tystnadsplikt så du kan gå utan att dina föräldrar behöver veta vad ni pratar om, och då kunde du få hjälp/stöd för eventuella diagnoser/hälsoproblem. Om det är så att du har något ska du inte behöva kämpa och leva ensam med det, det finns hjälp att få och jag tror med rätt stöd skulle du må och orka mycket bättre. För det fysiska som du nämnde, då kan du också insistera på att få ett intyg eller att de säger ordentligt till så att det tas i beaktande under gymnastiken för du borde ju inte ta skada av det, det låter väldigt fel.

Slutligen, du är inte ensam i din situation, hjälp och stöd finns att få, du behöver bara låta människor omkring dig veta. Jag förstår att det är jobbigt, men det är desto mer orsak att be om hjälp. Du behöver inte gå igenom det här ensam. I såna här situationer är ensam inte stark, och det finns stödsystem som kan göra stor nytta. Kanske har du redan försökt, men jag vill uppmuntra dig att isåfall försöka igen. Ibland kan det ta tid innan man hittar rätt person, eller innan man börjar märka av någon skillnad, men i längden så kan det göra en verklig positiv skillnad i ditt liv. Och du är alltid välkommen att ta kontakt igen med Decibel, vi finns här för dig.

Hälsningar

Emily