:(

Hej!

Först av allt vill jag säga att det är jättestarkt att du skrev in till oss och berättade om din situation. Det svåraste är oftast att våga berätta att man mår dåligt, men det är samtidigt det viktigaste steget för att börja må bättre.
Från det du skriver låter det som att du är ganska ensam med ditt mående även om du kan ha människor omkring dig. Jag undrar om du har försökt att prata med dina föräldrar om hur du mår? Så som du beskriver dina vänner låter det inte som om de är riktigt de bästa för dig om de fryser ut dig och får dig att må dåligt. Om du tror att det kan vara värt att satsa på de relationerna skulle jag uppmuntra dig att försöka prata med dem om hur du mår och hur deras beteende påverkar dig. Om det inte är mottagliga för detta skulle jag råda dig att försöka hitta andra kontakter som faktiskt vill dig väl och stöder dig. Ett tecken på en hälsosam relation är att du efter att ha umgåtts med den personen känner att du har energi och mår bra, mår du däremot sämre och känner dig uttömd på energi efteråt är det ett tecken på att relationen inte är bra för dig och behöver antingen arbete för att bli bättre eller att man tar avstånd från den personen, tillfälligt eller kanske en längre tid om saker inte blir bättre.

Det som slår mig mest i din beskrivning är att det låter som om du kan ha symptom på ångest eller panikångest. Endast en läkare kan säga om det är så med säkerhet, men din beskrivning säger mig att det definitivt finns skäl att kolla upp detta. Man kan få ångest eller ångestliknande symptom utan att det nödvändigtvis har hänt något dramatiskt, det är relativt valnligt att någon gång i livet uppleva något som detta och är inget att skämmas för eller behöva gömma undan. Jag skulle råda dig, även om det kan kännas tungt, att gå till din skolsköterska/kurator/skolpsykolog (beroende på vem som finns tillgänglig) och berätta hur du mår. Ge till exempel den beskrivning du skickade in till oss. Hen kan sedan skicka dig vidare till närmaste ungdomsmottagning, alternativt kan du själv gå direkt till ungdomsmottagningen, eller till din egen hälsovårdsstation, beroende på vad som fungerar och känns bäst för dig. Du kan ta med en stödperson om du vill, någon du känner dig bekväm med och litar på. En sköterska eller kurator kan skicka dig vidare till psykolog eller läkare vid behov som sedan kan gå igenom symptomen med dig och avgöra om det faktiskt handlar om ångestsyndrom eller något annat och ge vidare hjälp på basis av vad de kommer fram till.

Du frågade om du "bara ska leva såhär", mitt svar är nej, verkligen inte. Det finns hjälp att få. Beroende på vad psykolog eller läkare kommer fram till kan de rekommendera någon form av samtalsterapi, KBT (kognitivbeteendeterapi) och/eller medicin. Det bästa brukar vara en kombination av terapi och medicin, men detta är väldigt individuellt. Jag råder dig att faktiskt be om hjälp, ibland räcker det med att bara ha en kunnig, stödjande människa att prata med. Försök också prata med dina föräldrar, de behöver nödvändigtvis inte veta att du går till kurator/skolpsykolog (de har tystnadsplikt) men du kan få hjälp av att dina föräldrar vet om hur du mår och kan stöda dig.

Igen, jättebra att du tog kontakt, jag uppmuntrar dig nu att gå vidare med detta och be om hjälp så som jag föreslagit. Hjälp finns, och du ska inte behöva gå och må dåligt.

Hälsningar

Emily