Problemet är att under gymnasietiden, slutet av tvåan och under studentskrivningarna har min panikångest kommit tillbaka. Dagen före skrivningarna, under skrivningarna, eller på en vanlig lektion kunde jag känna paniken komma, tankarna om oduglighet, värdelöshet osv sköljde över mig, fick panik över att jag insåg att jag inte kunde nåt och tårarna började rinna. Senare kunde jag få panikattacker utan orsak, som i värsta fall slutat med att jag luggi på badrumsgolvet med tårarna rinnande o kroppen som bara skakar.
Senast var under inträdesproven, då jag än en gång insåg att jag inte kunde nåt, gav upp och låste in mig på toan och bara grät.
Ångesten som jag trodde jag sluppit är så gott som en del av min vardag och vet aldrig när nästa panikattack kommer. Pratat med hälsovårdare, skolkurator osv men enda de här sagt är att jag ska sluta tänka så mycket och att de jag känner inte är ångest.
Vet inte vad jag ska ta mig till då det ibland känns som att hjärtat ska gå sönder av all ångest, tårarna rinner, kroppen skakar och allt bara gör ont.
Varför har ångesten kommit tillbaka och varför kan jag flera dar i veckan börja gråta utan anledning? Hjälplös
Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar
Hej,
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, eftersom mina egna erfarenheter är rätt likadana. Så av alla de saker jag vill säga dig tänker jag börja med att konstatera att det inte alltid kommer att kännas som det gör just nu. Det blir bättre.
Jag vet att ångesten är tung att leva med, och det är hopplöst att hela tiden uppleva att man känner för mycket. De sista åren i gymnasiet ÄR tunga år, likaså att gå på inträdesförhör till nya skolor och hela tiden känna att man borde prestera och att man blir utvärderad. Då din kropp upplever stress så faller den tillbaka i sina gamla mönster och tankebanor, även om dessa är destruktiva och får dig att må dåligt. Man förstår inte alltid varför kroppen gör som den gör, men det du kan göra är att 1. hitta någon att tala med och 2. hitta nya sätt att hantera din ångest. (Jag förstår inte varför hälsovårdaren/kuratorn har sagt att det inte är ångest?? Vad skulle det annars vara??)
Det jobbiga nu under sommaren är att nästan allting är stängt eller servicen begränsad. Om du mår bättre nu då du är ledig så skall du försöka njuta av det, men senast til hösten, och då du kanske vet vilken skola du skall börja i (?) så tycker jag att du skall försöka hitta en psykolog eller psykiatrisk sjukskötare att tala med, antingen via hvc eller via din skolhälsovårdare. Även om det känns som att dina problem inte är lika stora som någon annans, eller du inte vet vad du skall säga så är det viktigt att börja någonstans. Det jag själv ångrar då jag ser tillbaka på den tiden var att jag inte var helt ärlig mot min samtalsterapeut, och det blir ju jättesvårt för någon annan att försöka hjälpa om de inte känner till detaljerna kring det.
Jag tror att jag hade blivit bättre snabbare om jag hade varit helt ärlig om alla mina tankar. Genom att jag censurerade det jag sa så häll jag också inne med mycket som borde ha fått komma ut. Då man lider av ångest bär man omkring på så mycket skuld och skam, och det är helt onödigt eftersom det inte är någonting du har valt själv. Du behöver inte gömma undan allt, för du har inte själv valt att det skulle bli så.
En alldeles för stor del av min tid gick också åt till att fundera på vad andra skulle tänka och tro, vilket också är ganska onödigt. De flesta har helt fullt upp med sig själva och är faktiskt inte så uppmärksamma, och om någon skulle få för sig att ha åsikter om det du gör eller tänker så säger det också mer om dem än det gör om dig.
Det tar tid att bli bättre, men du kommer dit. Be om hjälp och sitt inte ensam med dina tankar. Det finns så många som känner precis som du, så du är inte ensam.
Många kramar
Tessi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar