Reglera känslor

29.09.2021
Både vuxna och barn kan säga elaka saker eller vara argsinta på grund av att de är stressade eller har tunga känslor som är svåra att uttrycka på ett sätt som hjälper en själv och inte går ut över andra.
Jag är ibland ett sådant vuxet barn. Har ibland svårt att reglera mina känslor. Har blivit bättre på det men bara i den mån att jag inte straffar mig själv lika mycket.
Det är sånt där bagage som påverkar ens förhållanden. Jag känner mig så trygg med min pojkvän att jag låter allt välla ut. Ibland är det bra. Ibland så glömmer jag att tänka på honom och pratar om min skit då han också har skit och inte orkar höra.

Det jag ville fråga om handlar om då jag släpper ut känslorna på helt fel sätt. Då jag blir som en tonåring som skriker åt sina föräldrar då dom frågar hur det var i skolan. Precis så aggressivt kan jag svara på hans frågor. Idag blev jag arg bara för att han helt lugnt frågade om jag faktiskt hade kollat om en grej funkade. En gång sa jag till och med nåt elakt åt honom. Så fort känslornas blindhetsslöja ens faller lite ser jag att det inte var rätt gjort. Det är inte hans fel att jag beter mig så där. Han är en sån där person som inte vill någon illa, som ler mycket och förstår sig på och lyssnar på andra.

Vi brukar prata om mina utbrott och han säger snällt till mig när jag har behandlat honom illa. Jag säger alltid förlåt. Idag märkte jag inte ens att jag gjorde nåt fel före han sa det, jag var så upptagen med att vara ledsen och han blev inte ens arg fast jag riktade min frustration mot honom. Han brukar bara vänta ut sånt. Har jag inte en helt otrolig pojkvän som inte blir smittad av min känslospya! Mitt bråk får inget bränsle av honom. Det är inte alla som har en sådan förmåga!

Jag blir ibland väldigt lessen över att jag inte vet hur jag ska sluta vara så dålig på att hantera svår stress. Är rädd att jag ska bli värre mot honom. Vill inte att han ska ha det skit om han bor med mig i framtiden och jag har en stressig period.

Jag blir också så här hos mina föräldrar, men där blir konsekvenserna värre - det finns nämligen inga konsekvenser. I familjen struntar vi i om vi höjer rösten eller råkar säga nånting elakt.

Vi vet alla att vi tar ut våra egna problem på varandra. Ingen säger förlåt, speciellt inte pappa. Det är tungt att vara hemma ibland på grund av den där onda cirkeln.

Jag vill ha nåt slags psykologsvar här. Vad kan jag göra för att förebygga känsloutbrott?

Jag kom på en grej! Jag kan åtminstone säga förlåt till mina föräldrar om jag beter mig som dem där hemma. Jag kan inte få dem att ändra sig men jag kan visa att jag har förändrats.

Vad mer kan jag göra?

Jag skriver dagbok. Jag vill vara med mina tankar oftare då det känns tungt, men det är så lätt att bara ignorera dem och göra saker som känns bra. Fast risken för utbrott blir större då. Jag har inte lärt mig att hantera vissa känslor. Det är så självklart för de som kan det men hur lär man sig det? Hur kan jag få mig själv att bara vara med mina känslor, att känna mig trygg i mig själv så jag inte börjar vräka ut dem helt plötsligt?
Jag tror inte jag känner mig tillräckligt trygg för att uttrycka känslor då jag är svårt stressad, då känslorna och tankarna blir för många. Jag var inte snäll mot mig själv då jag kände så förut. Jag skadade mig själv och tänkte på hur värdelös jag är.

Nu dyker tankarna upp bara ibland. Jag tror inte på dem på samma sätt nu, men jag vågar kanske inte lita på mig själv. Jag vill lita på mig själv. Jag vill vara trygg i mig själv.
Lilla pandan
luckan

UngInfo svarar

07.10.2021

 

Hej på dig Lilla pandan,

Känsloreglering är verkligen ingen lätt sak, och det är många vuxna som kämpar med det. Det handlar i grund och botten om att klara av att hantera, kontrollera och uttrycka sina känslor utan att bli överväldigad, men ocså utan att trycka undan dem och känna sig tvungen att fly från dem. Detta är något man så att säga egentligen borde lära sig redan i barndomen, då ens föräldrar adekvat reagerar på ens känslor och lär en att benämna dem och tryggt agera ut dem och få respons på dem, på ett accepterande och kärleksfullt sätt. Detta är idealsituationen, som sällan blir riktigt så då vi växer upp som barn i en familj. Eftersom föräldrarna också är människor och har varit barn och lärt sig olika sätt att hantera, agera ut och/eller trycka undan sina egna känslor är det oftast så att det är svårt att alltid bemöta barnets känslor så som man så att säga borde. Du beskrev här att ni i din barndomsfamilj lätt höjer rösterna, och säger elaka saker utan att säga förlåt blir ju dessutom ett inlärt mönster, som du säkert agerar enligt utan att riktigt kunna göra något åt det. Du har ju aldrig lärt dig ett annat sätt att vara i en familj.

Du verkar trots allt ha god insikt i hur du interagerar med din pojkvän, och hur det påverkar honom. Du märker att du blir oproportionerligt arg och inte har kapaciteten att reglera känsloflödena du upplever. Grunden för att kunna börja göra det, är att lära sig att benämna känslor för att få bättre ordning på dem och känna en starkare kontroll. Detta kräver dock ofta ganska mycket övning och ansträngning. Det är väldigt fint att du skriver dagbok, det är redan en god bit påväg att lära känna dig själv och dina känslor. Sen är det också bra att överföra och öva den kunskapen i relation till andra människor. I ditt fall skulle jag faktiskt rekommendera att du gick och pratade med någon professionell, detta går ganska bra att bearbeta i en terapeutisk relation. Om du och din pojkvän är villig kunde parterapi vara mycket bra för er, där ni kunde lära er att kommunicera hälsosammare med varandra och där en utomstående kunde notera de mönster ni följer i ert förhållande och vad som leder till dina känsloutbrott.

Om olika former av professionellt stöd inte intresserar, och du vill klara av det på egen hand, så rekommenderar jag mindfulness-övningar och/eller meditation som lugnar och placerar dig lite djupare inne i dig eller utanför dina känslor så du kan observera dem bättre utan att slukas in i dem. Olika former av fysisk aktivitet kan också lugna vredesutbrott och sådant då du får utlopp för känslorna med att anstränga kroppen. Det viktigaste trots allt är att fortsättningsvis vara öppen med dig själv, dina tankar och känslor och försöka prata om dem så inget trycks undan och kommer fram i utbrott. Det var en vacker tanke du hade att du kunde vara den ändring du vill se i din ursprungsfamilj, med att säga förlåt och visa att du märkt att det gamla systemet inte fungerar för dig mera.

Jag önskar dig all lycka till och du verkar redan vara en god bit på väg mot större självinsikt och ett lite lugnare förhållningssätt!

Med vänlig hälsning

Psykolog Helena, Unginfo

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Jag har jättemycket dödsångest och vet inte vad jag ska göra. Jag är inte så rädd för att dö men jag är rädd för vad som händer efter. Om man bara slutar existera, vad är det då för vits med någonting...
Läs mera

Hej, jag är från jakobstadstrakterna och jag och mina vänner skulle vilja åka till ett övergivet hus eller ett hemsökt hus, vet ni om det finns några här i trakterna?
Läs mera

Ja tror ja kanske har ångest. Ja kan aldrig slappna av för de känns som att ja inte "får" göra de. Hela tiden tänker ja lite att ja gör någo fel fast ja inte ens gö de och ja är nervös hela tiden
Läs mera

Hejsan!
Jag har under detta år skadat mig själv varje dag och flera dagar flera gånger per dag. Jag gör detta på flera olika sätt. Jag orkar inte leva mera och vet inte vad jag ska ta mig till. Har sö...
Läs mera