roparnäs igen...

Hejsan!

Vad fint att du hör av dig och vågar be om vägledning! Det är inte det lättaste i sådana här situationer, så redan nu har du tagit ett steg i rätt riktning. Det är ledsamt att du mår dåligt igen, men det kommer inte att vara för alltid. Försök håll fast vid det då det känns jobbigt: det kommer att bli lättare. Det kan kännas som världens största klyscha, som om det skulle vara omöjligt, men det är det inte. Många har gått före dig, du är inte ensam i det du känner och det finns hjälp att få i sådana här situationer.

Det känns skönt att höra att du tidigare har fått hjälp då du behövt den. Det gör det lättare att hitta bra utvägar då du kommer i liknande situationer på nytt. Det här är inga enkla saker. Att du redan nu ”vet” att du borde åka in frivilligt är ett riktigt gott tecken! Du känner dig själv så pass bra att du känner igen tecknen och du känner dessutom till var hjälpen finns. Jag tycker att du ska lyssna på dig själv, precis som du gjort hittills. Jag förstår att du är rädd, konstigt skulle det vara annars. Frågetecknen är så många, precis som du beskriver. Det känns fel att i sådana här situationer uppmana någon att ta mod till sig och kämpa för att få hjälp, men trots det är det vad jag kommer att göra. Det borde vara lika självklart att man åker till sjukhuset när man har ont i själen som det är att man åker när man har ont i kroppen.

Jag tycker inte att du i nuläget ska fundera så mycket på hur länge du måste vara inlagd. Försök att främst fokusera på att börja må bättre och låt det ta den tid det tar. Jag tycker att det är jättebra att du redan nu funderar på att åka till sjukhuset frivilligt, för det brukar finnas en tendens till att ju längre man låter illamåendet pågå utan att göra något desto värre blir det. Så är det förstås inte alltid, men ju snabbare man reagerar och gör något åt saken desto bättre. Jag tycker att du ska ta upp dina orosmoment med läkarna eller sjukskötarna vid sjukhuset när det kommer till det, säkert kan ni tillsammans försöka ordna så att din vistelse inte drar ut över hela sommaren (om allt går bra) och försöka fixa så att du inte behöver dela rum med någon. Det ordnar nog sig på något sätt, det viktigaste är att du tar hand om dig själv!

Angående din mamma så tror jag också att det allra bästa vore att vara ärlig. I längden kommer hon att uppskatta det, även om hon kanske blir orolig i stunden. Mammor vill ju nog det bästa för sina barn och om det innebär en tid vid sjukhuset så kommer hon nog att förstå det. Jag vet förstås inte hur mycket du har berättat för henne om ditt mående, men du behöver inte vara ensam i det. Jag känner väldigt väl igen paniken kring att våga berätta hur det verkligen är och det är svårt att hitta styrkan att göra det när man mår som sämst. Jag undrar, har du någon annan du kan diskutera med? Kurator på skolan, eller skolhälsovårdare? Någon lärare? Någon vuxen som kunde hjälpa dig vidare? Försök öppna upp dig för någon vuxen och se vad de har för tankar. Kanske kan de också hjälpa dig att våga prata med mamma, om det känns helt omöjligt.

Om du inte kan komma på någon i din omgivning att prata med så har jag två telefonnummer du kan ringa. Den svenska kristelefonen som Föreningen för mental hälsa i Finland har nyligen öppnat, som du kanske känner till, och de har öppet måndagar och onsdagar kl 16-20 samt tisdagar, torsdagar och fredag klockan 9-13. Telefonnumret är 09 2525 0112. Den dejourerande psykiatriska sjukskötaren vid Vasa Centralsjukhus finns också tillgänglig varje dag dygnet runt på numret 06 2132009. Med dessa människor kan du fundera hur du ska gå tillväga, och bolla tankar och funderingar kring en eventuell sjukhusvistelse.

Jag skriver det en gång till: du behöver inte vara ensam i det här!! Det finns människor som kan hjälpa dig och nu ska du bara fortsätta på den vägen. Våga lita på att dina vingar bär dig genom detta!

Stor kram,

Angelica Qvist