Rörigt som fan

Hej röran!

Äschdå vad rörigt! Och en sådan situation, som varje mäönniska du skulle fråga om råd bara skulle kunna ge SIN åsikt om saken och sina råd. Finns det ens något rätt svar? Men jag broderar ut här lite om vad jag tycker och tänker om saken och hoppas att det kan vara till hjälp:

Och okej, här bara måste jag ju börja med en sådan där tråkig tant-visdom om att stormen nog blåser över om några dagar eller någon vecka, eftersom de andra snart kommer att glömma bort det när de har nya "skandaler" att skvallra om. För så är det ju ändå för det allra mesta. De där kompisarna och bekanta som har en massa åsikter om vad du gjort och inte gjort nu: det rörde ju ändå inte deras liv. Så de bryr sig egentligen inte så hårt - inte ens en bråkdel så mycket som du gör - och därför glömmer de det snabbt.

Det låter lite hemskt, på sätt och vis, att folk i grunden är egoistiska och tänker mest på sig själv. Men när det gäller sådana här situationer kan det vara en lättnad att höra. Det kan till och med vara så att din "synd" egentligen inte alls var så stor, det råkade bara inte finnas så mycket annat smaskigt att skvallra om och bli upprörd för just då. Eller tvärtom, att ifall folk annars också var upp i varv med upprördhet för andra saker, så fick du dig en släng med sleven av bara farten (och att det du gjorde alltså egentligen inte var en så stor "synd"). I vissa fall kan det dessutom vara så att folk talar skit om andra eftersom de på något vis har eget intresse i saken, antingen direkt (tex att en kompis är intresserad av ditt ex och därför vill svartmåla dig så att du nu säkert inte kommer och tar honom igen) eller indirekt (för att de vill leda andras uppmärksamhet från sina egna fel/problem/brister).

Speciellt om man ligger lågt och ger dem tid att glömma bort en, så kommer de snart att snacka om annat. Ju mindre väsen du gör av det här, desto snabbare går det. Jag förstår mycket väl att du vill försvara dig nu, att du kanske känner dig anklagad eller att de inkräktar på ditt privatliv genom att ha åsikter om det och tala om det. Och klart att du har rätt till alla de där känslorna - och driften att försöka rentvå sitt rykte är vanligtvis mycket stark hos människan - men det brukar tyvärr bara bli värre av att med gråten i halsen halvskrikandes stå på sig. Ett ofta glömt krux i det är nämligen att då känner de som du anklagar för att ha gjort fel att de i sin tur måste försvara sig, och så blir det en ond cirkel som kanske smärtar långt mer än vad "orginal-grälet" hade orsak att göra.

Ibland är det dock värt att ta strid, för människor brukar vanligtvis inte börja "bete sig som folk" om man inte påpekar åt dem när de gör fel. Och det kan kännas skönare i själen att veta att man i alla fall gjort vad man kunnat för att försvara sig.  Så där har man ett val man måste göra: gå undan och låta dem glömma eller stå på sig. Det är inte lätt att göra det valet och försöka tänka kallt när man känner sig anklagad och orättvist behandlad, just för att de känslorna oftast är smärtsamma och därför gör att man kanske inte tänker så klart och logiskt när man väl försvarar sig, utan överreagerar eller säger saker man ångrar.

Att göra slut med någon dagen före en jämna-månader-dag (eller någon annan viktig dag för den delen, som julafton) är faktiskt sist och slutligen inte så farligt. Inte heller att ha en kompis att tala med när det händer. Må så vara att en annan dag kanske hade varit mer lämplig (fast är NÅGON dag någonsin lämpligare än någon annan?) och må så vara att man efteråt kanske utvecklar känslor för någon annan. Det senare kunde du inte veta då. Alla gör vi små dumheter, men det är faktiskt ofta så här som ett normalt kärleksliv ser ut. Det följer inte alltid en massa "regler" som folk i allmänhet satt upp för allas kärleksliv i allmänhet, utan saker sker randomly, baserat på slumpen och tillfällets känslo-uppsättning. Vem har någonsin sagt att kärlek är taktfull, artig, laglydig och korrekt? Och varenda käft är vi nybörjare i början - man kan inte förväntas bete sig perfekt i kärlekslivet, eftersom ingen perfekt människa ännu fötts.

Vi har alla rätt att göra misstag eller göra saker mindre än perfekt. Det ska vi inte dömas för och straffas för i all oändlighet. Och är det någon som försöker, så ligger felet istället hos dem människan. Varför kan den människan inte släppa det hela? Vad får hen ut av det? Det kan ligga någon djupare orsak bakom, som tex att dina kompisar känner sig bortvalda när du väljer att hänga med den nya killen eller att de får en vi-känsla av att gadda ihop sig mot någon annan (dig i det här fallet). Men det kan lika gärna handla om att det kan kännas lite skönt att skvallra. Varför skulle folk annars göra det? Jag läste en gång att det frigörs mera endorfiner (njutningshormon) i hjärnan när man kritiserar än när man berömmer - så kanske riktiga mäster-skvallerkärringar egentligen bara är beroende av endorfinkicken det ger att tala skit om andra?

Så försök att låta den här stormen blåsa ut av sig själv och försök att inte blåsa mera liv i den. Visst har du dina rättigheter, och sist och slutligen är ju också frågan: är det bra kompisar du har som talar så skit om dig? Kanske svårt att undvika dem helt, men rätt som det är beror en del av det här på att du setts för mycket med vissa människor och att ni lite går varandra på nerverna överlag? Ingen är ju van att dela så många timmar av livet med andra än familjemedlemmar, det är nästan omöjligt att göra det helt friktionsfritt, men irritationen kanske söker något mer "berättigat" utlopp än att man bara sett varandras fejs för mycket den senaste tiden? Ta lite paus, se om det lugnar ner situationen? Och skriv igen om du behöver mera funderingar, råd och tänkbara förklaringar av oss <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott