SD?

14.09.2018
Hej. Jag har varit deprimerad under ungefär ett halvår, inte diagnostiserad men inte varit lycklig. När jag umgås med mina vänner anstränger jag mig för att verka glad, och skämtar om allt möjligt. När jag skämta om sexism och rasism tar alla mig på fullt allvar, men inte när jag skämtar om deppression och självmord, även fast jag för det mesta känner mig nere när jag gör det. Varför tar de allt kontroversiellt på allvar men inte mina självmordstankar? Logan Pauls lik
Liselott klippt

Ungdomsinformatören Liselott svarar

17.09.2018

Hej Logan Pauls lik!

Hm... Ja det här är inte lätt. Varför reagerar folk så konstigt ibland. För ja, det är rätt vanligt att reagera "bättre" på kontroversiella eller extrema saker. Det finns en del teorier på det, men som alltid med psykologi, så finns det inga odiskutabla och allmängiltiga regler för varför folk beter sig som de gör.

En teori går i alla fall ut på att det är lättare att skämta om det som finns långt ifrån en själv, om det som inte berör en själv på ett personligt plan, tex där man själv inte kunde bli objekt för skämtet. Ju närmare och ju mer personligt, desto svårare att skämta om. Där tänker man kanske också att ju närmare och ju mer personligt, detsto närmare och mer personligt kanske det är för motparten, så då kanske man låter bli att skämta om det så att man inte ska gå in på för känsliga och privata områden? Just psykisk ohälsa förstår de flesta nog att kan vara sårande och okänsligt att skämta om, åtminstone när det gäller andras psykiska ohälsa. Dessutom kanske man är rädd att riktigt trampa i klaveret, tex skämta om självmord med någon vars familjemedlem tagit livet av sig. Därför blir kanske dina vänner besvärade när du skämtar om psykisk ohälsa med dem? De vet inte hur de ska hantera det att du skämtar om något som de kanske upplever att inte är riktigt okej att skämta om. I värsta fall kanske de skrattar lite extra åt de av dina skämt som de har lättare att hantera eller som är mer socialt accepterade att skämta om?

En annan teori går ut på att när man allmänt i samhället talat ett bra tag redan om något som tidigare varit tabu eller känsligt, så då kan man också börja skämta om det. Psykisk ohälsa har man ändå bara relativt nyligen börjat tala allmänt och öppet om, det är för många ännu för färskt och för okänt för att det ska vara okej att skämta om det. Det är lite mer komplicerat än så, men sådär som allmän teori. Igen kanske det här gör dina vänner illa till mods - psykisk ohälsa är fortfarande något okänt för dem, något de inte är så säkra på och bekväma om att de skulle kunna skämta om. En tredje teori tangerar det här: varje samhälle har vissa saker det är okej att skämta om och vissa saker det inte är okej att skämta om. Så där allmänt skulle jag inte säga att just psykisk hälsa är något att skämta om, så folk kan bli lika besvärade då som om någon skulle ha riktigt dålig humor eller skämta om fel saker i fel situationer eller med fel människor.

Det finns också en teori inom psykologin om varför vissa väljer att skämta om sådant som de själva har. Speciellt alltså om svårigheter eller utmaningar eller komplex eller trauman. Vissa kan exempelvis försöka vända på det hela, tex göra det till "sin grej" genom att kalla sig själv det, skämta om det eller annars framhäva det, för att få ett sätt att hantera problemen. Göra det till en del av sin identitet, sitt kännetecken. Andra igen kan försöka få distans till problemet genom att skämta om det, liksom lyfta ut det ur sig själva, se det utifrån. Som att måla sina problem, så är det beskrivande att skämta om sina problem, man lägger ju ord på dem då också. Vissa kanske är arga på problemen och kan då reagera på samma sätt som mycket annat man kan vara arg på eller rädd för, så att man attackerar det och öppet föraktar det. Ytterligare vissa kanske döljer rop på hjälp i skämten. De vågar inte ärligt säga att de mår uselt, så de skämtar om psykiskt illamående överlag i förhoppningen att någon ska se igenom dem och se hur de verkligen mår - och hjälpa dem ur det. De som lyssnar kanske känner det på sig, att det är ett rop på hjälp, men har ingen aning om hur de ska hjälpa, så de förblir tysta. Det kan hända att om du skämtade med rätt person om det här, tex någon som är utbildad att hjälpa med psykisk ohälsa, så skulle du få en helt annan reaktion. Kanske "men hur mår du egentligen, kan jag hjälpa?"

Och kanske är även din fråga här ett litet rop på hjälp? Du mår väldigt dåligt nu, oavsett hur du väljer att hantera det, och naturligtvis behöver du hjälp, vännen. Vi människor är inte gjorda för att klara av allt själv, utan mänskligheten är uttänkta så att vi behöver andra människor ibland för att kunna komma på rätt köl igen, ja egentligen för att lära oss att leva. Att ta sig ur en måendesvacka eller till och med en depression är ingen kunskap vi automatiskt föds med, utan ibland behöver vi någon som handleder oss, hjälper, förklarar och stöder oss på vägen. Så nu vill jag att du hittar en sådan person i ditt liv. Hellre en vuxen med utbildning än en kompis, för kompisen behöver nödvändigtvis inte veta mer om hur man lever det här livet än vad du gör. Så prata med någon, tex skolkuratorn, en terapeut, en psykolog - vemsomhelst som liksom har det här med psyket som yrke, då får du "bäst service", för att nu likna det här vid andra saker i livet som behöver repareras lite, som bilen eller tänderna.

Kram, Liselott

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar