Tomtegröt

09.12.2019
Jag har haft ångest nu ett tag och tycker det är jätte jobbigt. Problemet är att jag känner att jag är ända människan i världen som har ångest över det jag har ångest över. Skulle vilja gå och prata med nån om det, men vet inte hur man ska gå till väga, kan ju gå till skolhälsovårdaren men vad skakad isåfall säga, ska jag berätta för mina föräldrar för vill det samtidigt som jag inte vill det för vill inte att dom ska bli oroliga eller ledsna över hur jag mår, vill inte ge dem ångest. Och isåfall ifall jag säger åt mina föräldrar hur ska jag säga det? Ångest
Tessi klippt

Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar

18.12.2019

Hej.

Förlåt att du har fått vänta så länge på ett svar.

Jag förstår på basen av det du skriver att det känns jobbigt, och jag kan delvis känna igen mig i det du skriver. Så jag tror inte att det är speciellt ovanligt att man känner som du. I den ålder du befinner dig i just nu är det ganska vanligt att man kan känna oro och obehag för att man känner att livet håller på och förändras, och man kan känna sig kanske hjälplös och oförberedd på det.

För vissa tonåringar handlar detta skede om att man har konflikter med sin familj och därför börjar söka sig bort från dem, men för andra handlar det om (som i ditt fall) att man å ena sidan gärna vill hänga med kompisar men kan känna ångest och saknad efter sin familj då man gör det. Det du skall försöka minnas är att dina känslor är helt normala, och att du inte måste "välja" mellan dina vänner och din familj även om det kan kännas så. Din familj kommer inte att försvinna någonstans även om du umgås med dina vänner, och inte heller försvinner de för att du själv blir äldre och mer självständig. Jag tror att dina föräldrar är medvetna om att tonåren ofta ser ut just så här och att det är en naturlig utveckling att en ung person inte längre är hemma lika mycket som tidigare.

Jag tror att det skulle hjälpa om du tala de med dina föräldrar, eftersom jag tror att de skulle kunna lugna dig lite. Du kan ju berätta om din känsla av att du har dåligt samvete och känner att du sviker dem då du inte är hemma, och fråga av dem hur de upplever det. Jag tror nämligen inte att de ser det som någonting konstigt utan ganska naturligt. Givetvis vill föräldrar ofta ha sina barn nära sig så att de vet att de har det bra - men på samma gång så vill de ju att du utvecklas och blir självständig.

Försök att inte ta så stor stress. Du behöver inte välja. Jag minns själv hur smärtsam jag tyckte att den perioden var, men det kommer inte alltid att kännas som det gör just nu.

Många kramar

Tessi

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Jag tror ja e deprimerad. Jag hatar folk som slänger runt ordet depression som att det är bara något så där men jag tror jag har hamnat ner i ett hål. Varje kväll gråter jag mig till söms på dagarna s...
Läs mera

Hej fina decibel! Jag har skrivit frågor hit förut och de två senaste svarade Kix på, vill rikta ett jättejättetack till dig, också för att du delat med dig av personliga erfarenheter av att t.ex. vil...
Läs mera

Ångest beskrivs ofta som katastroftankar, alltså att en person konstant oroar sig över vardagliga saker eller att man tror att något hemskt ska hända. Min ångest är (eller kanske snarare känns) nästan...
Läs mera

Jag har funderat på att fara till skolkuratorn för en jättelång stund, även här på decbel sa de att jag skulle borde fara till kuratorn.
På siståne har jag fått ganska mycket jobbiga tankar, osäker av...
Läs mera