Vill dö i några dagar

Hej!

Först vill jag säga att det är fint att höra att du mår bättre! Jag hoppas också att du har fortsatt kontakt med vården, att du också får någon form av samtalsstöd!

Det är helt normalt att reagera som du gör över klasskompisars små problem, det är fullt förståeligt! Har man själv varit med om jobbiga saker och mått riktigt dåligt så kan det vara svårt att tolerera vad som kan tyckas vara gnäll över små saker. Men du får komma ihåg att har man inte varit med om så mycket ännu i livet, man har inte behövt gå igenom någon större kris, så har man inget att jämföra med. Men precis alla av oss hamnar ut för kriser förr eller senare, det är livet.

Du har tankar kring hur det skulle vara att dö, mest kanske som ett tankeexperiment, för att som du själv säger - ge alla en tankeställare. Så här rent konkret så går det ju inte att dö i två dagar och sedan komma tillbaka, bara för att se hur folk reagerar, det förstår du förstås. Döden är definitiv och har ingen ångerknapp. Jag vet förstås inte exakt hur du känner men någonstans så tänker jag  att du kanske känner dig lite utlämnad och ensam i detta. Det är jätteviktigt för oss alla att bli sedda och hörda för dem vi är och att vi får dela med oss och få stöd i vårt mående. Denna osäkra känsla som du har kring hur mycket du betyder för andra människor så är mycket vanligt vid psykisk ohälsa (bl.a. vid depression) men du får komma ihåg att det är en känsla/tanke som du har, något du tror, inte något verkligt faktum. Vi kan aldrig på riktigt veta vad andra tycker och tänker, ifall vi inte frågar dem direkt förstås. Det är viktigt att skilja på vad man tror och vad man med säkerhet vet. Vi betyder enormt mycket för våra familjer och våra vänner men mår man dåligt så kan det vara svårt att se detta. 

Du skriver att det är bara dina allra närmsta vänner som känner till hur du mår. Och ”alla” behöver förstås inte veta allt om hur du har det men för att andra ska kunna stöda och hjälpa dig så behöver du kanske ”öppna upp” lite kring ditt mående. För många har svårt att ta första steget och fråga någon hur den mår eller har det. Många har svårt att säga med ord att dom bryr sig om och kanske visar på andra sätt istället. Har du kunnat prata om hur du känner och tänker kring det här med dina föräldrar? Om inte så försök göra det.

Det är viktigt att du inte isolerar dig från familj och vänner utan försök istället att umgås och gör saker som du gillar och som får dig att må bra. Tänk på att sömn, bra mat och regelbunden motion är grunden för att vi ska kunna må bra, också psykiskt.

Jag tycker absolut att de här tankarna kring döden är något du ska prata om med en professionell. Och jag hoppas du har förtroende för och kan prata med dina föräldrar. Om du ger dem en chans så kan dom kanske vara ett stort stöd för dig. Om du redan har en vårdkontakt så ta kontakt till hen och beställ tid, har du inte någon sådan så kontakta t.ex.  barn- och ungdomsmottagningen! Det finns hjälp och stöd att få!

Kom ihåg att du är värdefull!

Kram, Camilla R-N