hur dåligt ska man må för att tala med psykolog?

Hejsan!

Tack för din fråga! Ursäkta att du har fått vänta en stund på svar, förra veckan var lite hektisk.

Det är en jättebra fråga du ställer, för jag vet att det finns flera som undrar ungefär samma sak – jag själv har också funderat på saken när jag var yngre. Det kan nämligen kännas som att det finns så många andra vars problem är ”värre” när man exempelvis läser nyheterna eller kanske har någon vän som far illa – så man avfärdar sina egna känslor som nåt som inte är så viktigt. Men grejen är att varje människa fajtas med sina egna typer av demoner, så man kan inte jämföra, och man ska inte jämföra. Lika lite som man ska jämföra glädje – man skulle ju inte säga att bara för att det finns människor som är lyckligare än jag så får inte jag känna mig lycklig. Poängen jag vill komma till är att om DU känner att du skulle få något ut av att prata med en psykolog, då ska du göra det. Oavsett hurudana andra människors problem är.

Med det sagt så vill jag vidare berätta att det är helt supervanligt att människor går till terapi för att berätta om gamla händelser för att komma vidare från sånt som kan ha ”kommit med en” från händelserna. En orsak till varför det är naturligt att göra så, är för att man inte alltid känner sig mentalt redo att jobba med vissa händelser när de är för nära i tiden. Man kan liksom vara för mentalt belastad medan man ännu befinner sig ”inuti händelsen” för att orka börja nysta i hur man känner och varför. Speciellt om man är barn/ung när det händer. Vissa saker kan man alltså behöva ge lite tid för att våga närma sig det och påbörja det terapeutiska jobb som behövs för att gå vidare. Så du behöver inte alls känna att du är en börda av något slag, det du beskriver är naturligt för människor i din situation – att allt genom åren har samlats på hög och du behöver få släppa på trycket.

Jag tycker också det låter som att du är mycket mera redo nu att börja prata om det här med någon och verkligen ta tag i det än vad du var för några år sen, då du sist gick till en psykolog. Och jag vill också säga att det är bra om du vågar säga till psykologen precis vad du känner, tro mig, de har hört aaaaallt möjligt, så de kommer inte att döma dig (och skulle du ändå uppleva att de gör det -> byt psykolog). Ju ärligare du kan vara, desto mer kommer du få ut av tiden du går där! Jag tycker också att du kan berätta att du är rädd för att ”slösa” psykologens tid. Att få det sagt kan kännas skönt, talar ur egen erfarenhet här, haha :) När jag sa det till min terapeut back in the days så berättade hon att det är jättemånga som har den rädslan, och att det är bra man berättar det, men att allas terapeutiska resa är så att säga värdig – och vissa gånger har man mera saker på agendan att tala om, ibland mindre, och det är helt okej och får absolut vara så.

Angående medicinering så visar studier att det som oftast funkar bäst är medicinering i samband med terapi (även om också bara terapi eller bara medicinering kan göra att man blir bättre, beroende på grundproblematiken). Det är jättebra att du har hittat en medicin som funkat för dig, och som dämpar de värsta symptomen. Det gör att du också kan vara mera ”i stunden” nu, och bättre kunna jobba med sånt som kan komma upp under ett psykologsamtal. Så det att du idag känner att du har lättare att hantera din ångest tack vare medicinen tycker jag inte du ska se som ett hinder att gå till en psykolog, tvärt om, se det som en styrka. Att nu är du redo att göra detta!

Så jag hoppas verkligen att du inte avbokar din tid, utan går till psykologen för jag tycker det låter som att du är redo att prata med någon och ta emot hjälp, och det är det som är det viktiga, inte vilken typ av problem man har eller inte.

Jag önskar dig allt gott!

Kram, Kix

EDIT: Hupsis, nu har jag råddat lite och glömde att jag skickat den här frågan också till en expert, innan jag svarade på den själv. Men - nu får du två svar istället för ett, så det är ju bara en bonus! :D //Kix

Hejsan,

Fint att höra att du fått bra hjälp av både terapi och medicin. Det har säkerligen hjälpt dig att få en fungerande vardag. Du lägger märke till att, trots att du mår så mycket bättre idag, ändå inte lyckas bli kvitt ältandet. Det är väldigt typiskt för ångeststörningen  GAD. 

Jag tycker absolut du ska behålla psykologtiden du beställt. Alla dessa tankar du så bra har kunnat skriva ner om att du funderar på att avboka, du funderar om dina problem är för lindriga, om du "tar en tid" av någon annan som skulle behöve den bättre...Det är bara din GAD ångest som talar! Just därför, och bara därför så ska du göra helt tvårtemot vad den säger. 

Alltså- för att minska din ångest behöver du tänka mer, INTE mindre, på  det som du har ångest över , dvs att TALA om den. Det låter galet men det är helt sant! Du kommer inte att bli fri från ångest genom att undvika den. Tankar som orsakar ångest är inte farliga och livet kan pågå fast dessa tankar kommer och går. När du med psykologen vågar börja titta på den ångest som vandrat med dig i så många år och utforska orsakerna till den så kommer du att lägga märke till det också. 

Medicineringen håller bort de starka fysiska symptomen som ångest ger men de löser inte det ursprungliga problemet med ångest, dvs hur ångesten uppstått och hur du kan lära dig hantera den.

Lycka till - det kommer att gå bra!

Hälsar Camilla