Känner mig värdelös

Hejsan!

Tack för din fråga, det var bra att du skrev in, låter som att det är väldigt mycket som trycker dina tankar och känslor just nu. Förstår att det känns som för mycket för dig att bära på ensam just nu, och att du borde få någon typ av hjälp eller någon att prata med om det här, för att kunna börja reda ut trådarna. Sånt kan vara svårt att göra själv.

För det första så beklagar jag att du har migrän, det kan verkligen bli jobbigt, hade själv det ibland när jag var yngre. Men jag hoppas du har fått någon typ av medicinering för det..? Vanliga huvudvärkstabletter och sånt hjälper ju inte riktigt när det är migrän, utan det måste vara skild medicinering för det. Ifall du redan har medicinering så tycker jag ändå att du borde uppsöka en läkare igen för att berätta om dina symptom, eftersom det låter som att du fortfarande lider av det här ganska mycket. Det kanske finns en annan medicinering som skulle passa bättre. Oavsett, du borde boka en tid till sjukvården för att se över det här (eller så ber du dina föräldrar boka en tid), det ska inte behöva begränsa ditt liv så här mycket. Du borde också diskutera ditt illamående (det som du skrev om i förra frågan) med sjukvården, så att man kan börja utreda det. För sådär ska det inte behöva vara. Eftersom du nämnde migrän, så kanske det vore skäl att också utreda bukmigrän (också kallat magmigrän)..? Symptomen är återkommande smärtor runt naveln, blekhet, illamående och kräkning, ofta med samtidig huvudvärk, och kan också göra en känslig för ljud och ljus. Det börjar vanligen när man är barn, och övergår i vuxen ålder till ”vanlig huvudvärksmigrän”.

Det som är lite problematiskt i ditt fall är ju också att migrän (och huvudvärk, och illamående, och andra fysiska saker) kan också bli triggat av stress. Och det låter som att du överlag är stressad, så det här kan lätt bli en dålig cirkel. Typ såhär: du är stressad, så du börjar må illa, och sen blir du stressad över att du mår illa, vilket gör att du inte kan göra nåt, och så blir du stressad över det, och börjar må ännu mer illa. Det låter som att du skulle behöva lite time out och vila ut din kropp och ditt huvud, "återställa dig själv" så att säga. Vi pratar i västvärlden ofta som att psyket och kroppen skulle vara helt olika enheter, men de påverkar nog varandra mycket.

Jag förstår att du vill gå ut högstadiet i samma takt som de som du börjat med. Men kan också förstå att det blir överväldigande med alla uppgifter på en gång. Jag hoppas att skolan gör sitt bästa för att hjälpa dig på traven där? Kanske får du någon typ av specialundervisning för att komma ikapp? Om inte så tycker jag att du kan be om det, om du känner att du behöver hjälp med att strukturera upp uppgifterna.
Men så vill jag tillägga att även OM det skulle bli så att du inte går ut samtidigt som de andra utan behöver lite mera tid på dig – så är det också ABSOLUT okej och inget att skämmas över! Det kan kännas jobbigt i stunden ifall det blir så, men om det är för din egen hälsas skulle (både den mentala och den fysiska) så är det värt det. Du behöver lyssna på dig själv och vad du orkar med. Det är på inget sätt ditt fel att det har blivit så här. Det här är en period i ditt liv som är tung, jo, men du har ett långt liv kvar så det kommer hinna bli annorlunda. Ingen vits att stressa och må dåligt, ifall det går att göra på något annat sätt. :) Du har redan mera ”på ditt bord” än vad de flesta har, så ge dig själv ingen sk*t för ifall du inte orkar med allt. Det att du försöker visar redan på stor kämparglöd från din sida, och det ska du vara stolt över!

Det är synd att du inte upplever det stöd från dina vänner som du skulle vilja ha. Det är klart att du ska få ventilera dig om dina tankar lika mycket som de gör. Dina känslor är lika mycket värda, och du är värd att ta hand om din hälsa, även om det då betyder att du inte kan svara omedelbart på meddelanden. Du ska inte behöva känna att du på nåt sätt ska ”bära” dina kompisars mentala hälsa också. Man kan finnas där som stöd, men sist och slutligen så är alla ansvariga främst för sig själva.
Jag kan tänka mig att det är triggande när folk uttrycker sig sådär klumpigt som du nämnde. Speciellt eftersom du berättar att det är människor som själva gör de saker som de har åt dig för. Det här låter som ett psykiskt fenomen som kallas för projektion. De flesta människor sysslar med det på en eller annan nivå utan att riktigt vara så medvetna om det alla gånger. Projektion innebär att man sätter över en egenskap som finns i en själv (oftast något som man inte tycker om med sig själv) i någon annan, för att få bort den känslan från sig själv. Exempelvis personen som själv hade problem med mat, så satte över sin frustration med sig själv i dig genom att säga till dig att ”gå och ät det är inte så fkn svårt”. Så det säger mycket mera om dem än vad det säger om dig.

Jag hoppas att du har någon som du kan prata med om allt det här, helst någon som är lite utomstående och neutral. Jag skulle absolut rekommendera att du går till exempelvis kuratorn ifall du inte redan har gjort det. Jag kan höra att du skulle må bra att få ha en egen plats där du kan ventilera dina tankar. Skolhälsovårdaren kunde vara en annan sån person, eller om ni har en skolpsykolog på plats.
Ett anonymt alternativ är Ärligt Talat-chatten, där får man chatta om sånt som trycker en, anonymt. Och förstås så får du ju också skriva in hit igen :)

Jag hoppas det reder sig för dig snart! Ha tålamod, sök upp sjukvård så du kan få rätt hjälp/medicinering, våga be om mera hjälp från skolans sida, låt saker ta den tid de behöver, och framför allt – VAR SNÄLL MED DIG SJÄLV.

Många kramar,
Kix

P.S, Jag hoppas att din katt har kommit tillbaka <3 De är värdefulla familjemedlemmar.