Omogen?

Hej!

Förlåt att du fått vänta lite!

Nejdå, jag skulle personligen inte säga att du är omogen.

För det första så finns det massor och åter massor av vuxna människor som har "barnsliga" saker kvar av olika orsaker. Vid första anblicken så kan man tro att de har tex en nalle kvar på sängen, ett modellflygplan kvar på en hylla eller dylikt av inrednings- eller sentimentala orsaker. En del tycker att det är en snygg inredningsdetalj att ha en gammal nalle (passar ju lite in i stilen som rått inom inredningsvärlden de senaste åren). Andra har kanske modellflygplanet kvar för att de byggde det som barn och fortfarande är lite stolta över det. Sedan finns det så klart de som samlar på något, tex nallar, trädgårdstomtar, Arabia-koppar, planscher av en viss filmstjärna... Och visst kan det bara vara ett samlarintresse, men sällan vet man vad de här samlarobjekten betyder för de här människorna innerst inne.

Men vi vet inte alltid vad som är den underliggande orsaken till att folk har kvar sina gamla saker. Det finns de som läser in mycket mer i sina saker. De kan se nallen som ett band till den lyckliga barndomen, föreställningar om att världen nog blir dålig ifall nallen inte står där den alltid stått, att hemma inte känns som hemma utan det där modellflygplanet... även samlarna skulle ha väldigt svårt att skiljas från sina samlarobjekt även om det bara är "saker".

Nej, jag skulle inte alls säga att det har direkt med mogenhet att göra, däremot kanske med trygghet. Så gott som alla människor har föremål som de "satt sin trygghet i". I barndomen finns det vissa barn som är otroligt fästa i sin snuttefilt, sin nalle, sin blåa tröja eller i sin tutt, medan andra barn inte har något älsklingsföremål som de inte kan somna eller lugna ner sig utan. I vuxen ålder finns det vissa människor som har trygghets-föremål, men de brukar oftast vara "osynliga" för oss andra. Det kan vara en nyckelring, en tur-tröja - det finns till och med de som påstår att cigaretter är en trygghets-grej. Hur många vuxna får inte panik ifall de glömt mobilen eller accun är slut? Och det inte bara för att de kanske missar viktiga samtal utan för att de känner sig avklippta från alla nära och kära och omvärlden i stort - mobiltelefonen är alltså en trygghets-kanal. I de flesta fall så slutar man så småningom behöva de här trygghetssakerna, man blir så trygg i sig själv, får bättre självförtroende och självkänsla. Det gör att man placerar tryggheten i sig själv och inte i ett föremål. Vissa fortsätter att placera trygghet i föremål, även av gammal vana eller av sentimentalitet.

Men i ditt fall handlar det kanske lite om ensamhet också. Sällskapet dina nallar ger dig, känslan av trygghet av att ha dem runt dig. Ingen skulle ens höja på ögonbrynen om du istället hade en hund eller katt och ville att den skulle sova med dig. Det bara råkar sig så att man vanligtvis förknippar nallar, dockor, leksaksbilar osv med barn. Och barn förknippar man med omogenhet, barnslighet. Ingen skulle heller tänka på det ifall du hade kuddar med Marilyn Monroe på istället - men nog ifall du hade Disney-princessorna på kuddarna. Jag undrar på allvar hur många unga som har datorn som en trygghets- och sällskapssak? Hur många som skulle känna sig väldigt ensamma utan datorn och "vännerna" där (både virtuella, så som karaktärer i spel, eller riktiga vänner någonstans ute i cyberspace). För att inte tala om sådana personer som "inte kan leva utan" sin bästis eller sina kompisgäng, som på allvar får panik ifall hon/han inte vet vad kompisen gör i helgen eller som måste göra precis allt för att inte kompisen ska lämna henne/honom.

Jag tycker inte att det är hela världen att du har nallar på och i sängen. Du måste inte sluta med det. För mig är huvudsaken att du känner dig lugn och trygg och inte så väldigt ensam. Är det med nallar eller utan eller med något annat, det spelar egentligen inte så stor roll. Är du rädd för att någon ska reta dig för att du har nallar i sängen, så kan du ju alltid säga att du samlar på nallar (och räkna upp alla andra tokiga saker som folk kan samla på).

Sov gott, hälsar Liselott, webbredaktören