förlorad föralltid?

28.10.2009
Jag är frälst. Har varit det i lite mer än 2 år, typ. Jag älskar Gud och jag tror verkligen på allt detdär. Jag läser bibeln och ber varje kväll (om jag inte är jättetrött och råkar somna). Jag försöker att vara snäll och glad, inte prata skit om någon, inte vara negativ, inte bete mej på något dåligt sätt helt enkelt, men nu är det så att i min skola så bland alla dom som jag umgås med så är jag den enda som är frälst. Dom andra går omkring och svär och enmassa sånt. Eftersom att jag umgås med dessa personer varje dag så är jag van vid att höra massvis med svärord och enmassa skit varje dag. Så nu har jag flytit iväg och jag känner mej så vilsen. Jag pratar automatiskt skit om andra, beter mej dåligt, har en ganska dum attityd och jag blir lätt sur och störd. Dessutom har enmassa svärord börjat dyka upp i mitt huvud när som helst och jag har svårt att kontrollera det. Alltså typ när jag sitter hemma ensam och lagar läxorna, eller när jag är i skolan och någon svär så hamnar det i mitt huvud och ordet upprepas där flera gånger. Då får jag en otrolig panik och gör allt för att tänka på något annat men tydligen koncentrerar jag mej för mycket på att få bort ordet (alltså tänker jag på ordet) och då får jag panik och blir stressad (för att inte ordet försvinner). Men nu om allt dethär så känns det som om jag håller på att förlora kontakten med Gud. Ibland när jag är i skolan och tänker på min relation till Gud så känner jag en stor tomhet inombords. Det gjorde det inte förut, när jag hade bättre kontakt med Gud, och varje gång jag känner dendär tomheten så är jag rädd att Han har lämnat mej. Det känns bara så, jag kan inte längre känna Hans närhet. Jag försöker varje dag genom att be och läsa bibeln att återfå dendär sköna känslan av att Han alltid är där, men den kommer inte tillbaka. Och jag har inte mycket tid att lyssna på lovsång eller gå till kyrkan så.
18.11.2011

Hej på dej,

Tack för en din fråga och fint att du vågar dej på att ställa den såhär öppet - jag tror att dethär är nåt som många unga och äldre också tamppas med...

Så det är det första! Du är inte ensam om att ha det svårt med att leva "i världen men inte av den" som Jesus säger... För det andra och det här är nog det största: Det vanligaste löftet i bibeln är "Jag är med dej" - det sägs med lite olika ord men det löftet återkommer nästan på varje sida. Varför kan man kanske fråga - och jo det är just därför att vi verkar ha lätt för att glömma det, lätt för att inte känna det, lätt för att tro att Gud har övergivit oss.

Men nej - det har han inte.
Psaltarpsalemen 139 t.ex. handlar om Davids upplevelse av att vart han än går, var han än är så är Gud där. Och det fina är att det om Gud är nära beror inte på om vi känner det så eller inte. Gud har lovat vara med oss och då är han det helt oberoende av oss. Det är ju så att fast du sitter i samma soffa med din bästa vän, din pojk/flickvän eller är mitt i din klass så kan du känna dej ensam även om man har folk runt om kring sig och även om de till och med lyssnar och visar medkänsla. Faktum är att man inte är ensam men det känns så. Med Gud är det lite på samma sätt, vår relation utvecklas lite som en förälskelse som övergår i kärlek och kärleksvardag där känslorna inte alltid är så översvallande. Men precis som i en kärleksrelation kommer känslorna ofta tillbaka i perioder bara man är lite envis, väljer att älska trots allt.

Så Gud är nära dej, han ger dej också små vinkar om det mitt i vardagen bara du öppnar ögonen för det... Sen är det också väldigt viktigt att försöka hitta kristen gemenskap, också kristna vänner, en gemskap där ni kan hjälpa och stöda varandra.

Själv blev det av olika orsaker så när jag var ung att jag var med i
församlingens aktiviteter så mycket att en hel del av mina vänner som inte var församlingsaktiva blev utan min tid och min energi. Ofta har jag harmats över det när jag blivit äldre. Så också de här vännernas vänskap är nåt att ta vara på och vårda. Samtidigt som det kristna livet handlar om att dela det med andra kristna...

Sen skriver du om tankarna och inpulserna som smittar av sig på dej. Det är också så att vi formas av dem vi är med. Visst är det en kamp med sig själv att välja det som är rätt. Att välja att vara tyst ibland när någon pratar skräp om någon annan. Samtidigt kanske din kramp inför de här tankarna av svärord och annat skräp handlar om att du är så koncentrerad på dem. Kanske det kunde hjälpa att istället för att febrilt försöka förjaga de här tankarna bara be en kort bön "Jesus hjälp" tyst för dej själv när de dyker upp. Att fokusera på Honom brukar vara ett bra hjälpmedel när vi inte räcker till...

För det är ju så att Han förstår dej, Han blev övergiven och ropade
"Fader varför har du övergivit mig..." på korset. Han har frästats att
snäsa av folk och prata skräp om dem och vet vad du går igenom. Därför får du vända dig till Honom som en vän och bror och veta att han inte skäller på dej utan vill hjälpa dej vidare. Sen kan det också hjälpa att prata med någon som är lite mera erfaren, en ungdomsledare, präst eller nån vuxen du har förtroende för. Kanske kan ni tillsammans hitta både orsaker och vägar vidare.

Hoppas dethär hjälpte dej lite vidare...

Per Pilde Stenberg (präst vid Kyrkans Ungdom)

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.