Me, Myself, and I

Hej Slim Shady wannabe!

Tack för din fråga - och bra att du skriver hit. Jag hör hur mycket du skulle behöva prata med någon nu om allt som försiggår inom dig och allt du varit med om. Men samtidigt förstår jag att de allra flesta kompisar kanske inte förstår dig så bra eller ens orkar höra. Dels för att du verkar ha en tankevärld och ett språk som en del kanske helt enkelt inte hänger med i, och dels för att de flesta är fullt upptagna med sina egna problem. Se, aldrig är man så självcentrerad som i tonåren, eftersom vi i barndomen och upp en bit i ungdomen är biologiskt programmerade (och begränsade) till att tolka vår omvärld utifrån oss själva. Det handlar egentligen inte så mycket om att vara självisk eller självupptagen, utan om att vi inte riktigt utvecklat förmågan att se saker ur andras synvinklar så bra än. Därtill är det inte lätt att vara tonårig, det är mycket som händer i det egna livet, vilket gör det lite svårare att koncentrera sig på att lyssna på och förstå andra. Dessutom har nog de allra flesta människor oavsett ålder en tendens att sluta lyssna och bry sig om något är för svårt att förstå eller om de inte riktigt kan relatera (eller om saken inte riktigt rör dem själva). Och slutligen behöver en vänskap och ett samtal alltid vara en tvåvägskommunikation, ett balanserat ge och ta, lika mycket lyssna och prata för att folk ska orka delta i vänskapen/diskussionen i längden. Det kan vara lite svårt att minnas ibland om man själv bubblar av tankar och känslor man skulle behöva behandla.

Men naturligtvis finns det människor i din omgivning som skulle både kunna förstå och orka lyssna och sätta sig in i din tankevärld. De är dock kanske först och främst vuxna, men det skulle verkligen inte skada heller om de var utbildade just precis i att förstå sig på andra människors tankar och känslor och kunna stöda, vägleda och fungera som bollplank. Så därför skulle jag vilja att du pratade med någon, exempelvis kurator, samtalsterapeut eller psykolog. Om du dessutom har vissa depressionstendenser, så är det viktigt att du får prata med någon som kan hjälpa dig med det, inte bara förstå det. Se, bara för att man själv genomgått en viss sak, tex psykisk ohälsa, är det inte alls sagt att man är kapabel att hjälpa någon annan igenom det. Man kanske exempelvis inte har bredden på alla de metoder som stöder, man känner bara till det som hjälpte just en själv. Om du även misstänker någon form av personlighetsstörning skulle det vara extra viktigt att få hjälp så tidigt som möjligt, just så att det inte ska orsaka en massa onödiga besvär eller komplikationer i ens liv.

Så du måste inte sitta ensam med dina tankar och känna dig missförstådd och annorlunda, det finns folk där ute som skulle förstå dig - bara du tog kontakt och berättade hur det ser ut inuti dig. Men de är ju inte tankeläsare, så det krävs en ansträngning från din sida att boka tid och försöka sätta ord på det du har inombords. Jag vet, redan ordet ansträngning är avskräckande, eftersom det på sätt och vis ändå kan kännas så mycket lättare att bara låta det vara, bara fortsätta leva i din bubbla, bara avskriva andras förmåga att förstå dig innan de ens fått en chans att missförstå dig.... Men trots att sådant som ångest och att bete sig översexuellt är vanliga problem i tonåren, så kan de bli övermäktiga om man försöker klara sig igenom dem helt på egen hand. Som med allt annat i livet är det lättare att lära sig en viss sak om man har en lärare eller handledare som visar vägen förbi de värsta fällorna, så även när det gäller levnadskunskap.

kram, Liselott