JAg har hafft problem nu i snart 2 år om jag ska fråga efter hjälp altso terapi. Problemet är att jag känner mig rädd att fråga efter det för att jag känner som om jag inte har tillräckligt mycket problem i mitt liv för att gå i det. Nogra av mina vänner säger att jag skulle behöva det för att dom tycker att det ha hjälpt dom men när jag sa till en annan vän som ar nyligen börjat på terapi att jag är depprimerad so blev hon schokad över det.
Jag vet inte värför men jag känner som om att jag inte förskänar terapi eller att känna mig deprimerad för att jag är hela skoldagarna med vänner som har verkligen problem med mental hälsa och jag är som doms "sol på den dystra dagen utan räng" och det skrämmer mig om jag inte är den personen till dom om jag är öppen med mina känslor. Endera så är jag rädd att bli den jag är på riktigt för att hela mitt liv har jag blivit kallad positiv, tänksamm, upmundrande och snäll. Jag tror att dom orden har fastnat vid varje föreldrar samtal och av varje människa som har nogon sin träffat mig och bildat nogon som. Jag kan inte förklara det men sanningen är att jag är rädd av vad andra kommer tro om jag börjar på terapi för ingen sko tro att jag är deprest och skadar mig själv ibland. Men jag ärligt talar vet inte vad jag ska göra något Mera... Bummbi björnen :3
Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar
Hej,
Tack för din fråga och beklagar att du har fått vänta på ditt svar. Det är ganska vanligt att man kan känna precis som du, att ens problem inte är så "allvarliga" jämfört med andras, men det innebär inte att de skulle vara oviktiga eller att ditt mående inte skulle vara värt att tas på allvar. Som du förstås vet om så är alla människor olika, så problem går inte heller alltid att jämföra rakt av, eftersom människor också har väldigt olika resurser att hantera saker.
På basen av det du skriver så tycker jag att det låter som att du skulle må bra av att tala med någon. Det betyder inte att man måste uppfylla vissa krav för att anses "tillräckligt sjuk" eller att man förbinder sig att gå i långvarig terapi. Du kan börja med att t.ex. gå och prata med någon vuxen i skolan som du känner förtroende för, t.ex. skolcoachen, kuratorn eller hälsovårdaren. Tillsammans kan ni sedan fundera över om du skulle behöva någonting "mer" eller om det räcker. Det viktiga är sällan vilken utbildning personen har utan att det känns rätt och att man känner att man kan vara ärlig med personen man talar med.
Kom ihåg att du kan vara både ock, både en snäll och vänlig person som hjälper andra - men att man samtidigt kan behöva hjälp själv. Jag tycker inte att du skall fundera så mycket på vad andra kan tro om dig om du funderar på att gå och tala med någon, för helt uppriktigt så har ju ingen annan någonting med den saken att göra. Du skall ju tala med någon om det som känns tungt för dig, och för att det skall hjälpa dig, så vad andra människor kan tro eller tänka spelar inte så stor roll.
Jag hoppas att du vågar ta steget och be någon vuxen om hjälp. Om du går t.ex. till skolkuratorn eller skolcoachen så kan de också ge dig råd om vart du kan vända dig om du skulle behöva tala med någon annan än just dem.
Kram,
Tessi
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar