Känslor

Hej ”Hjälp”,

Det du beskriver låter både jobbigt och frustrerande.
Att jämföra sig med andra är något som är svårt att undvika, men att låta det påverka en i den grad du beskriver resulterar sällan i något bra.
Konkurrens behöver inte vara något dåligt, men om det allt för regelbundet gör dig frustrerad, arg och besviken på dig själv så är det inte särskilt hälsosamt.

Du beskriver en känsla av otillräcklighet i olika sammanhang. Den typen av känslokonflikt kommer oftast inifrån dig själv och kan bero på olika saker, t.ex. att du inte fått den bekräftelse du skulle ha behövt tidigare i olika livsskeden. I och med att känslan kommer inifrån så måste också förändringen komma inifrån – och det är bara du själv som kan göra den förändringen. Om du fortsätter i samma tankemönster som du har nu så kan du bli både utmattad och känna dig maktlös.

Först tänker jag att du bör byta fokus – från andras prestationer till dina egna och ta en mer konstruktiv och positiv inställning: Vad värdesätter du? Vilka är dina egna personliga mål på kort och lång sikt? Vad får dig att må bra? Vem får dig att må bra? Gör gärna en lista som du kan ha med dig/hemma så att du ser den och påminns dagligen. Det någon annan gör/presterar kanske inte leder dig till dina mål, det du vill uppnå eller tillfredsställer dina värderingar. Om någon/några tar mer energi av dig än vad de ger – sluta umgås med den/dem. Vi är alla unika och kan omöjligt vara exakt likadana som någon annan, det finns alltså egentligen ingen mening med att jämföra sig med andra.

Vad gäller kritiken från din klassföreståndare, så är det du själv som sist och slutligen bestämmer vad du tar åt dig och inte. Kan det också vara så att du själv tolkar kritiken på ett visst sätt eftersom du redan innan har en känsla av att du inte räcker till? Jag tror att lärarna egentligen bara vill hjälpa dig framåt för att de ser potential i dig, men med tanke på hur du känner så resulterar deras konstruktiva kritik istället i att du upplever dig som ännu mer misslyckad. Om jag var du så skulle jag ta upp detta med klassföreståndaren, och berätta att du gör det bästa utgående från dina förutsättningar men att de kommentarer som du får av lärarna gällande detta gör att du känner dig otillräcklig – och hur mycket tycker de att du egentligen ska markera? Medvetandegör det som annars förblir omedvetet.

Du beskriver även att du får något som kan liknas med ”scenskräck” när du ska hålla presentationer för klassen, och att detta känns övermäktigt många gånger. I presentationer – fokusera på vad du vill få fram (ditt budskap) istället för hur det kommer att tas emot av dina klasskamrater. Tänk också på att för att lyckas så behöver du våga misslyckas, vi alla misslyckas någon gång och vi alla lär oss av dessa situationer som gör att vi kan bli ännu bättre på det vi gör. Om du blir nervös av att titta på någon specifik person medan du presenterar, titta på något annat bredvid, då ser det ut som att du ser på publiken fast du egentligen håller fokus på något annat. Känslan av att alla dömer dig kommer också inifrån – hur ser du på andra som presenterar något? Dömer du också dem? Om du gör det, försök att sluta döma dem och jag tror att du då också kommer sluta känna dig dömd. Avslutningsvis så vill jag tillägga att du innan kan fråga dig själv – vad är det värsta som kan hända? Svaret brukar inte vara så allvarligt, och det är faktiskt helt okej att säga att man är lite nervös, att man kommit av sig och behöver titta i anteckningarna, eller helt enkelt ta en klunk vatten och några djupa andetag. Det kommer få de andra att känna att du är modig som vågar vara ärlig – alla blir nervösa någon gång, oavsett om det syns eller inte.

Glöm inte att ha roligt och fokusera på det som får dig att må bra och de som får dig att känna dig tillräcklig och värdefull.
Förändring kommer inifrån och det är du som bestämmer hur det blir!

Med vänliga hälsningar,

Patricia Donner