Inte trans men...2.0

Hej,

Vad bra att du tog kontakt igen! Din förvirring och till synes motsägelsefulla tankar om hur du känner gentemot din kropp och ditt kön är inget att skämmas över och det är absolut inte onormalt. Jag vet att det kan vara svårt att ta åt sig den tanken, känslan av skam sitter hårt åt i oss människor, men jag vill att du försöker. Att vara fundersam/intresserad/äcklad/förvirrad/fascinerad av sin egen kropp är ingenting att skämmas över. Precis som du antagligen skulle vara snäll mot din kompis om hen kom till dig med tankar om sin kropp, så vill jag att du försöker vara snäll mot dig själv.

Då det kommer till den ”feminina” kroppen så kan det finnas massor av orsaker till varför man har svårt med den, utan att vara trans eller ickebinär. Jag vet själv att jag som kvinna (som även är attraherad av andra kvinnor och ”det feminina”) har haft väldigt svårt med femininitet och kvinnor i mitt liv, på grund av något som brukar kallas internaliserad misogyni. Då man lever i ett samhälle som prisar det maskulina och de så kallade ”maskulina attributerna” (som t.ex. Stark, hård, lång, beslutsam, högljudd, etc etc) och sätter det ”feminina” som den negativa motsvarigheten till detta (svag, mjuk, tveksam, tystlåten etc.) så växer man upp med underliga instinktuella tankar om kvinnor och män. Trots att jag själv är kvinna och nöjd med att vara det, och attraherad av andra kvinnor, hade jag (speciellt som tonåring) en massa föraktfulla tankar om kvinnor och femininitet. Jag kunde ogilla kvinnliga skådespelare bara för att de var väldigt feminina, jag kom på mig själv med att tänka att jag inte är ”som andra tjejer” eftersom jag ansåg mig själv vara intelligent och bry mig om annat än mitt utseende, och jag skulle ha blivit väldigt glad om min kropp förvandlades till lång och maskulin.

Jag säger inte att det här är där dina problem ligger, jag menar bara att det här är några exempel på hur det patriarkala (där män traditionellt är i maktposition) samhället kan få en att ha underliga åsikter om kvinnor som man kanske själv inte märker eller ifrågasätter före de tas upp till ytan. De kvinnliga skådespelarna hade aldrig gjort något åt mig, det fanns ingen orsak till varför jag skulle ogilla dem. Bara för att de var feminina? Tanken om ”inte som andra tjejer” som då antyder att andra tjejer är korkade och ytliga är en dum myt som män har skapat som inte har någonting med verkligheten att göra. Och då det kommer till min kropp så beror det på att samhället har fått mig att tro att adjektiven kort, mjuk och svag är sämre än lång, hård och stark.

Du sa i ditt första mejl att du skulle vilja se ut som dina killkompisar och att du hatar dina bröst och ogillar dina höfter. Det att du i ditt andra mejl säger att du ofta är sminkad och klär dig feminint betyder inte att ditt första konstaterande inte kan vara sant. Det betyder inte heller att du inte kan njuta av att klä dig ”feminint” och sminka dig samtidigt som du önskar att din kropp skulle se ut på ett annat sätt. Jag känner en hel del transpersoner som i början av processen tänkte att de måste gå super långt åt motsatt håll (t.ex. Att transmannen måste vara ultramaskulin) för att det skulle kännas rätt, men att de senare insåg att smink och kläder är för alla människor som vill använda dem och bara för att en transman använder ögonskugga betyder det inte att han är mindre man.

Kön, kroppsbild och könsuttryck kan gå hand i hand med varandra, men de behöver inte göra det. Det är också en del av livet att aspekter av dessa förändras och man inser saker om sig själv och funderar och vänder och vrider och testar. De här sakerna tar tid. Vilket inte är roligt att säga och säkert ännu mindre roligt att höra. Men jag kan säga att om man är i en position att man kunde låta sig själv experimentera och testa (t.ex. Med kläder och hårstilar) att bara det brukar hjälpa, trots att det kanske inte ännu ger ett svar. Det behöver inte betyda att om man har långt hår att man måste klippa av sig allt (långt hår är inte bara för ”feminina kvinnor”) eller att man aldrig mera kan ha på sig en klänning. Det handlar mer om att testa på vad olika kläder får en att känna och om nåt av dem får en att känna sig bra. Beroende på vilka skor/byxor/kjol/hatt/skjorta/blus man har på sig så går man på olika sätt, man håller sig på olika sätt, etc.

Sen vill jag avsluta med att återigen säga att inget av vad du berättat är på något sätt skamligt eller pinsamt eller ovanligt. Försök fundera vilka situationer det är som får dig att ha mest svårt med din kropp (då tanken t.ex. att du vill skära av brösten kommer). Finns det situationer som utlöser dessa tankar? Är det då andra tittar på dig/ då du själv tittar på dig/är det ett visst samtalsämne? Ta gärna kontakt igen om du har fler frågor :)