Hatar att ha bror i militären...

Hej Anonym!

Oj vännen, jag förstår att det känns konstigt att han har farit in i milin. Det ändrar säkert på hela familjens vardag - och dynamik (hur man funkar ihop som grupp). En person ur den tajta familjegruppen är borta och alla är ovana med tomrummet. För dina föräldrar innebär det här kanske även början på barnens flytta-hemifrån-process, så de kan dessutom lida lite av empty nest syndrome och fundera mycket på hur det kommer att vara sedan när ni båda flugit ur boet. Det här är kanske också den första större utmaning som något av deras barn ska klara av helt på egen hand, utan att de kan hjälpa honom igenom det. Så även därför pratar de säkert extra mycket om honom - de oroar sig, helt enkelt, och känner sig hjälplösa. Därtill har kanske deras vardag också ändrat, tusen små detaljer som de märker och känner av - och därför pratar om - som att det inte går lika mycket mat in i veckarna längre. Alla saknar honom säkert på sina vis och det tar ett tag innan alla har vant sig. Om en månad till så är det här vardag för er alla.

Jag förstår på din text att du och din bror stått varandra nära och att du därför saknar honom extra mycket nu. Det är fullt naturligt. Även för dig kanske det här också känns skrämmande, som om det skulle vara början på slutet. Det är det dock bara delvis! Er vardag har ändrats och kommer säkert att ändra igen efter milin (han kanske bor hemma en tid sedan igen, men så småningom kanske han flyttar till studieort eller egen lägenhet osv), men det behöver verkligen inte betyda att er relation skulle ta slut. Den kommer att förändras, såklart, och så ska det också vara. Det är kanske svårt att inse just nu när skillnaden är så tydlig plötsligt, men er relation har ändrats många gånger redan under er gemensamma livstid, utan att den tagit slut. Ni har tex redan gått i olika skolor, haft olika intressen, olika kompisar osv utan att det tog slut för det.

På samma sätt som att ett barn som blivit vuxet och flyttat hemifrån inte slutar ha en relation med sina föräldrar bara för att det blivit självständigt, så kommer inte din bror att sluta ha en relation med dig bara för att ni inte längre bor tillsammans. Den blir bara annorlunda. Kanske ni rings mera än pratar f2f, kanske ni berättar andra saker för varandra, kanske ni byter rutiner för hur ni umgås? Kanske ni nu även hittar på nya saker som ni gör tillsammans, tex ser på era älsklingsfilmer på söndagseftermiddagarna innan han ska iväg igen? Er relation kan till och med bli bättre av att ni inte nöter på varandra hela tiden: kanske ni till och med är mera sams och inte bråkar/retar varandra/är osams osv som syskon nu brukar i vardagslivet? (inte för att jag vet om ni brukar vara osams, men om man nu drar alla syskon över en kam).

Sedan är det dessutom ofta också så med syskon som stått varandra nära som barn och unga, att efter ett "uppehåll" under ungdoms- och studietiden, så hittar de ofta tillbaka till varandra som lite äldre igen. Just nu känns det som en evighet tills ni tex har barn båda två i ungefär samma ålder och kusinerna leker med varandra, men jag kan lova dig att livet är jättelångt och det kommer att komma såå många viktiga tider i livet ännu som du troligen, förhoppningsvis kommer att dela med honom.

Men saken är den att inget är för evigt och allt förändras. Varken du eller han kommer obviously att bo under samma tak för resten av livet. Men de flesta av oss tycker i något skede att förändring är negativt; obekvämt eller otryggt eller besvärligt eller till och med skrämmande. Inte alla förändringar eller inte helt och hållet, men ibland. Och ingen vettig människa gillar väl obekvämt, otryggt, besvärligt och skrämmande, heller! Det gamla vanliga och bekanta och trygga känns därför sååå mycket bättre, och även därför överdriver vi ofta det jobbiga. Vi säger så lätt ord som "aldrig", "hatar", "förstörd" osv då, och svär och bannas, för på något vis måste vi ju uttrycka obehaget. Dessutom känns det faktiskt förfärligt och som för evigt, eftersom obehag alltid räcker för länge!

Till på köpet tycker vissa ungdomar extra illa om förändringar av utvecklingspsykologiska skäl; samtidigt som de befinner sig i frigörelse- och självständighetsprocessen och håller på att bli vuxna, där utvecklingen liksom pushar dem ut i världen, så finns det ett naturligt "gummiband" som håller ungdomen tillbaka lite. Det här gummibandet kan visa sig tex som rädsla för döden eller sjukdomar, rädsla att föräldrarna (eller kanske brodern i ditt fall?) ska försvinna eller till och med en önskan att allt ska bli som förr, då det var bättre, alltså att man kunde gå tillbaka och leva om trygga bitar av livet. Även då kan farhågor och rädslor bli förstorade och besvärliga, men det brukar gå över med tiden. 

Så även om det inte tröstar så mycket just nu, så kommer det inte alltid att kännas så här. Det finns ju dessutom saker som du kan göra för att känna att du fortfarande ha en bra relation med din bror. Små saker, som just att boka in att se film med honom på söndagarna, men man kan även tex skicka kul grejer åt varandra på WhatsApp, så att det liksom blir "er" grej. Alla mänskliga relationer kräver ju jobb, även om man kanske inte tänkt att man jobbar på sin relation till sitt syskon, så nu kanske du bara behöver ha den där relationen mera medvetet? Och rätt som det är så är han hemma igen från milin <3

kram, Liselott