Har ingen respekt för min pappa

Hejsan!

Tack för din fråga. Jag är glad att du skrev in hit, och ledsen över att du behövt utstå såna här ord under din uppväxt. Det ska ingen behöva göra, det är inte okej.

För det första så behöver du inte ha respekt för din pappa fast han är din pappa, om han inte förtjänat den. Blodsband är inte allt här i världen, han råkar vara din pappa men du kan ändå själv välja vem du vill kalla för familj eller inte.

Jag förstår att det ska bli skönt att bli myndig och kunna flytta och bestämma själv hur du gör i framtiden. Ifall du inte vill träffa honom så mycket/alls så är det helt okej. Om han skulle bli arg över det så kan du bara säga att du är (kanske) villig att ta upp kontakten igen när han har lärt sig att hantera sitt humör bättre och inte svära åt dig hela tiden, att du inte tycker det är okej att bli behandlad så, och att du inte tänker gå med på det i fortsättningen.

Istället föreslår jag att du börjar ringa mera till din mamma, och kanske tar ut henne på typ ”kaffedejter” när du är hemma i hemstaden (tänker speciellt efter att du flyttat, men du kan börja redan nu att hitta mera tid på tumanhand, om du vill). Jag tror att era band skulle bli bättre igen om ni kunde prata och umgås mera när inte han var med, eftersom jag tycker det låter som att han begränsar henne ganska mycket i vad hon får och inte får tycka. Det låter i mina öron som att hon är rädd för hans reaktioner om hon ”lägger sig i”, att ilskan ska bli svängd mot henne. Det är troligen därför du upplevt att hon inte stått upp för dig, hon vågar antagligen inte efter att hon blivit ”invand” i det här sociala systemet hemma som att det var nåt normalt (fast hon antagligen innerst inne vet att det inte är det).
Efter att du har flyttat ut så tycker jag att du kan fundera på om du kan förlåta din mamma för det här - och om du kan det - ta upp det till samtal med henne när ni är på tumanhand och berätta det för henne. Jag har en magkänsla av att det kunde betyda mycket för henne. Innerst inne tror jag nämligen att hon mår dåligt av att hon inte vågar stå upp för dig. Överlag tror jag det kunde vara skönt för dig att få så att säga ”rensa luften” på känslor mellan dig och din mamma, så även om du inte kan förlåta henne (i alla fall ännu) så tror jag att det skulle vara bra att du i något skede berättade hur du upplevt allt det här, så ni får diskutera igenom det.

Ifall du vill kunde du kontakta socialen på stället där du bor för att hjälpa dig att medla mellan dig och din pappa. De finns där för att hjälpa i såna här situationer. De kunde också potentiellt hjälpa din mamma förstå att det som händer i hemmet går att göra något åt. Ifall du har småsyskon som bor hemma så ska du DEFINITIVT ta kontakt med socialen – du kan snart flytta ut, men det kanske inte de kan ännu på ett tag. Så de slipper stå ut med samma saker som du utan att få hjälp.

Det skulle överlag vara bra om du gick och talade med någon professionell om det här, så att de kan ge dig stöd tills det är dags att flytta hemifrån. Du ska inte ensam behöva gå och bära på det här. Ta kontakt exempelvis med din skolkurator eller skolhälsovårdare.

Ta hand om dig!
Kram, Kix