Hjälp!

Hejsan!

Tack för din fråga. Jag kan förstå att din situation är knepig, och att den påverkar dig. Ber om ursäkt att ditt svar har dröjt så här mycket, så ska det inte vara, men det har varit rätt mycket på Decibel denna månad och jag ville svara åt dig själv istället för att skicka frågan vidare.

För det första vill jag säga att jag är glad och stolt över dig som slutat skada dig själv. Det var starkt och bra gjort, och jag kan tänka mig att det kanske inte var helt lätt heller ifall dina vänner också gjort/gör det. Det är bra att du slutade för att det kan vara ganska beroendeframkallande, och det är lättare att sluta om man gör det i tid än om man låter det pågå länge. Att skada sig kan också bli väldigt farligt, eftersom såren kan bli infekterade, eller så råkar man skada sig värre än vad det egentligen var tänkt vilket också kan bli mycket farligt. Sistnämnda har kanske hänt dina vänner, eftersom du skriver att de behövt åka och sy sina sår flera gånger.

Orsaken till varför människor skadar sig själva är ofta för att de försöker hantera svåra känslor på det här sättet, ifall man inte ännu har lärt sig andra sätt att hantera svåra känslor. Därför är det bra ifall du nu försöker hitta olika alternativa sätt att få ut dina känslor – prata om dem, skriva dagbok, lyssna på musik, motionera, måla, prata med någon om sånt som du känner och tycker, och så vidare... Detta för att förhindra att du får exempelvis återfall med skadandet, och för att du överlag ska få må bra i det långa loppet – vilket du är värd :)

Jag förstår att du vill vara där för dina vänner. Du är en bra kompis. Men det finns flera sätt att vara det på! Du kan försöka uppmuntra dem att prata om sina känslor, eftersom det är det som finns bakom skadandet. Istället för att prata om själva skadandet. Om du är obekväm med att höra när de pratar om själva skadandet, och får ångest av att se såren, så kan du också försiktigt säga det åt dem. För du måste inte ta del av just det, ifall det får dig att känna ångest. Du kan säga det på ett sånt sätt som exempelvis att ”Jag vill jättejättegärna att du ska prata med mig om sånt du känner och hur du mår – jag vill kunna finnas här för dig - men jag kan just nu inte titta på såren eller höra om att skada sig, eftersom jag själv försöker att inte göra det, och det kan kännas triggande för mig. Ifall du absolut behöver prata om det, så fråga gärna först så kan jag känna efter hur jag mår innan vi börjar prata om det”.

Jag kan inte säga säkert varför du reagerar så starkt på att se/höra om detta just nu, men jag tycker inte alls att det låter onormalt. Jag har en misstanke om att det kan vara din kropp/ditt nervsystem som reagerar på saken sådär som när man reagerar på fara. Din kropp är rädd för att det där ska hända åt den igen, och ditt psyke försöker därför ta avstånd från allt som har att göra med att skada sig, så att du inte ska bli frestad just nu när du är i en sårbar period när du just har slutat. Kanske du inuti dig också är ledsen på dig själv för att du har skadat dig, och nu försöker läka också de inre såren, för att kunna börja lita på dig själv igen. Såna här processer kan ta lite tid, och det är helt naturligt att du behöver vara lite mera skyddad från sånt som påminner dig om perioder när du mått sämre.

Ifall du har någon typ av vårdkontakt från förut, exempelvis en psykolog, så tycker jag att du kan ta kontakt med hen för ett återbesök, för att berätta om dessa nya symptom och få diskutera dem med någon som känner dig från förr. Ifall du inte har någon vårdkontakt, så vore det bra om du gick exempelvis till en kurator eller skolpsykolog.

Jag önskar dig allt gott!

Kram, Kix