Kix 18

Tjena Gringo!

1.     Med att ”det inte skulle flyta förbi” så menar jag främst att upplevelsen av en psykos skulle ha varit så extrem jämfört med vanliga fantasier att den skulle definitivt ha stuckit ut mera än de upplevelser som du beskriver, den skulle så att säga inte ha gått dig förbi. Du skulle i tillfrisknat tillstånd ha vetat att nåt varit fel, inte spekulera på det sätt som du gör nu. Jag sa det där med att det ”inte skulle ha flutit förbi” främst för att du skrev i nåt skede att det var först efter det att din bekanta hamnade i en psykos som du började fundera på såna här händelser, om de var normala eller inte. Alltså stack händelserna inte ut desto mera förrän dina oroliga tankar tog över - händelserna har liksom bara flutit förbi som en normal del av ditt liv och vem du är (en människa med god fantasi och inlevelseförmåga). Likadant som livet i övrigt flyter förbi – man äter, man sover, fantiserar, pratar med andra, drömmer, leker, känner både små och stora känslor... Vissa händelser kommer man ihåg bättre än andra, but it’s all part of everyday life. :)
Det jag försöker säga är att hade nåt av det här faktiskt varit en psykos så hade du reagerat på det långt tidigare. Det var först sen när dina oroliga tankar tog tag i dig som du började överanalysera gamla händelser för att se om du skulle hitta nåt som stämmer in på psykos, och försökte ”läsa in symptomen” på saker i ditt eget liv och då började oroa dig om din fantasi var normal (vilket den är).

Det att återkommande fantisera om samma saker är absolut normalt (och kan vara nyttigt) och ingenting konstigt med det. Som du själv har sagt så kan du skilja fantasi från verklighet, och det är det viktigaste. Plus att om någon var i en psykos så skulle de inte kunna bestämma att ”nu räcker det”, som det där med duschen.

2.     Det är jättebra att du mår bättre nu än för ett år sen, och att du vet innerst i dig själv att du inte är galen :) Det måste ha varit väldigt tungt för dig att ibland ha ångest flera dagar i sträck. Jag hoppas att du ska hitta ett sätt att kunna stå helt stabilt i vetskapen om att du inte är galen på något vis, och kunna lita på att saker är som de ska vara, och våga tro på att du är normal och fin precis som du är och inte behöva ha så mycket tankar kring just den saken. 

Du har nog säkert rätt i att det är dina överanalyserande tendenser som lurar omkring. Det är jättebra att du försöker bli medveten om och analysera också dina överanalyserande tendenser - jag tror det är nyttigt att lära sig förstå dem bättre hur de funkar för att kunna lära sig sätta stop för dem när de kommer. När grubblande av det här slaget vi har talat om kommer, så försök ibland att också svänga på ”spotlighten” kring det hela så att du riktar fokusen mot själva övertänkandet istället för det du övertänker om. Ställ dig själv frågor kring det, exempelvis ”varifrån kommer mina tankar, hur kopplade är mina tankar till verkliga aktuella sannolika risker, vilken känsla är jag i kontakt med just nu när jag tänker dessa tankar och vad kan jag göra för att lugna denna känsla och komma tillbaka till nuet”. Tankar och känslor samverkar mycket och kan påverka och ”mata på” varandra så jag tror det är bra att försöka vara medveten om båda. Om du kan lugna känslan som finns i grund under överanalyserandet så tror jag också att tankarna lugnar sig.
Det är ju liksom inte psykoser eller nånting sånt som EGENTLIGEN påverkar ditt liv negativt, det är din oro över dessa yttre fenomen. Det finns ett ordspråk som säger att ”Vi har ingenting att frukta utom fruktan själv”. Med det menas bland annat att det ofta är själva rädslan som problemet, inte det som man tror är problemet. Man brukar också säga att rädslan är ångestens broder, för att de två samverkar och liknar varandra väldigt mycket.

HÄR är en video på en kille som pratar om hälsoångest (ett annat ord för hypokondri, man använder inte det begreppet så mycket längre) och just rädsla, och vad han gjorde för övning för att lära sig hantera grubblandet bättre. Det är kanske anpassat mest för människor som oroar sig över fysiska sjukdomar, men jag tycker han hade många bra poänger överlag. Jag är lite inne på hans spår med att det vore bra att göra någon typ av mindfullness-övning om/när grubblandet börjar, men också annars bara eftersom det är bra för alla som vill lära sig kontrollera sitt sinne bättre :) Själv gillar jag ”body scan meditations” som finns att hittas på youtube, men man kan prova sig fram lite för allt är inte för alla och man kan ha preferenser exempelvis på vilken typ av röst man gillar. Jag såg att man också kan söka på ”health anxiety meditation” och hitta övningar speciellt för det! Ifall du är öppen för den idén så kan du prova :)

Det är fint att höra att din skolgång inte blivit negativt påverkad av det här, även när det var som värst! Tufft jobbat av dig, verkligen! Orsaken till varför du kunnat göra det här är säkert flera, och antagligen är resiliens en av dem, som du säger :) En annan orsak till varför du presterade så bra i skolan trots att du annars hade ångest kan också bero på att skolan och dina vitsord var en sak som du kände att du kunde kontrollera. Ångest handlar ofta om att man känner att man inte har någon kontroll och det är skrämmande. Då kan det kännas bra att göra saker som ger tillbaka en liten känsla av kontroll. Det blir vad man kallar för en copingstrategi (sätt att handskas med en svårighet), och en väldigt konstruktiv och positiv sådan i det här fallet eftersom det gav dig bra betyg som du kan vara stolt över!
Det är ju bara du själv förstås som kan säga om den teorin stämmer in på dig, jag kom bara att tänka på det eftersom jag själv är lite på det viset, haha :) 

Kram, Kix