Förvirrad

Hej!

Som vanligt är det väldigt svårt att svara bra när hela frågan eller avgörande detaljer är i hemliga rutan, men jag ska göra ett försök utan att det blir alltför tydligt. Men kort och gott kan vi säga att din fråga handlar om valet att gå vidare eller försöka med något som stampat på stället länge och om hur man blir mer spontan. Och varning för att det blir långt, för det här är ju lite livskunskap också, eller hur ;)

När det gäller den här relationen som stampat på stället länge, så finns ju alltid risken att den ena i något skede blir trött i fötterna av att stampa och helt enkelt besluter sig för att traska vidare. Se, det är ju ändå sist och slutligen så, att om något kan ske (alltså att det finns tillräckligt med intresse, romantiskt och/eller sexuellt) så kommer något att ske. Den ena visar vad hen känner, gör ett närmande, kanske till och med bekänner färg och säger att hen har känslor för den andra. Men om inget någonsin händer, så kanske det inte finns tillräckligt med känslor och dragningskraft för att något faktiskt ska hända. Kanske tillräckligt för lite tidsfördriv och som tillfälligt och nödtorftigt botemedel mot ensamhetskänslor, men ändå inte nog för ett "riktigt" förhållande.

Ibland kan den här typen av relationer pågå i bara dagar eller veckor, ibland i åratal, men förr eller senare tar de oftast slut. Antingen hastigt för att den ena råkar hitta något intressantare, kanske något med mera potential, eller så rinner det långsamt ut i sanden i brist på engagemang. Egentligen spelar det ingen roll om den ena egentligen nog är upp-över-öronen kär, ifall hen ändå är för blyg eller osäker för att våga visa något konkret. Den andra kanske misstänker eller hoppas att hen ska ha känslor, men om hen inte ger några avgörande tecken, så vågar kanske den andra inte heller göra något, av rädsla för att bli avvisad. Eller så är den andra smått intresserad, men inte tillräckligt för att ens utforska möjligheterna med relationen. Inte tillräckligt med gnista eller inte tillräckligt med orsak (tex ensamhetskänslor, kåthet, nyfikenhet på kärlek i allmänhet...).

Jo, det är sorgligt när det går så här, speciellt om man är den som nog ändå hade kunnat tänka sig något mer, eller hade starkare känslor. Men egentligen är det här betydligt vanligare än det är att två personer faktiskt blir kära just i varandra OCH lyckas bli ihop. För att vara kära i varandra är ju inte heller någon garanti: den ena kan ju vara upptagen, eller ena på väg att flytta eller byta skola, eller ena också kär i en annan eller för stor åldersskillnad eller andra hinder för kärleken. Men människan är nu bara så funtad att vi ofta ändå vill checka våra möjligheter, söker efter möjligheter till kärlek, är nyfikna på kärlek och drömmer om kärlek - så även i relationer där känslorna kanske aldrig var tillräckligt starka kan vara länge utan att riktigt bli till något. Det är okej, på sätt och vis fungerar de ju samtidigt som ett slags övning på att ha en relation, eller på att vara social överlag. Alla gnistor är inte meningen att bli stora midsommarbrasor. 

Som jag tolkar det du skrev, så gick det som ovan beskrivet för er. Den ena valde att traska vidare. Kanske inte medvetet, hen kanske bara hittade något nytt att intressera sig för. Ibland kan ju nog också saker som pågått ett tag plötsligt ta en ny vändning, få en nytändning, bara för att någon faktiskt säger eller gör något som visar intresset. Det kunde kanske ha hänt här också, men trots att det gått en lång tid har inget hänt. Kanske hen bara insåg att det kanske aldrig kommer att hända något heller, och gav upp? Men det är ju aldrig riktigt bekvämt för den som inte tog det beslutet, speciellt som sagt om den personen ändå skulle ha kunnat tänka sig något mer. En förlust är alltid en förlust, och det är inte helt ovanligt att man då plötsligt inser vad man förlorat - och ångrar att man inte uppskattade det medan man hade det. Eller gjorde något mer av det. Men gjort är gjort. Oftast lönar det sig inte att försöka väcka liv i gnistan igen heller, för livsupprätthållande åtgärder brukar inte leda någonstans i sådana här fall. Tyvärr. Det var nog inte det du ville höra, men vi vill inte hålla liv i hopp som kanske aldrig går i uppfyllelse heller.

Så till din fråga om hur man blir mera spontan. Spontanitet handlar oftast INTE om att inte tänka sig för innan man gör något, utan snarare om att snabbt överkomma sina egna begränsande tankar. Se, vi har alla en viss självbehärskning, och den är olika stark inför olika saker beroende på vad vi tänker om just de sakerna. Ju mer faror vi ser med en viss sak, tex att vår inre röst räknar upp alla miljoner sätt vi kan göra bort oss på eller skada oss själva på, desto starkare blir motståndet mot att göra den här saken. Ibland är det bara vettigt att ha stark självbehärskning mot att göra en viss sak, såklart, som mot att balansera på tak eller köra överhastighet. Men ibland är det våra egna rädslor som förstorar riskerna med en viss sak, och ju mer utrymme vi dessutom ger de här farhågstankarna, desto starkare hinner de växa sig.

Säg att vi skulle vilja.... hångla med en snygging på ett dansgolv. Ju fler negativa tankar vi har om hur den personen kunde dissa oss, hur folk runt kunde börja skratta åt en, vem som kunde se och hur de skulle påverkas, hur personen kunde skryta om oss som nyförvärv på sin erövringslista, eller hur lätt personen kunde ta på det hela osv osv osv desto större motstånd och desto starkare självbehärskning. Då hinner vi oftast tänka så många risktankar att vi sedan aldrig kommer till skott med att göra det där vi gör oss själva så rädda för. Vi hinner tala oss själva ur impulsiviteten och spontaniteten med alla negativa tankarna. De här tankarna får man lätt tyst på genom att supa sig berusad eller på annat vis berusa sig - men det är aldrig smart. Se, både alkohol och en hel del droger bedövar och dämpar HELA självbehärskningen, även den smarta som ser till att vi överlever konkreta risker som att balansera på hustak. Så då kan precis vad som helst hända som man aldrig skulle ha gjort i nyktert tillstånd. Så att försöka bli mer spontan genom att bli berusad är aldrig någon bra idé.

Däremot kan man öva upp sitt eget mod genom att tjafsa emot sina egna negativa tankar och överösa dem med positiva och optimistiska tankar. Man kan öva upp sig själv till att tänka typ "jamen det kommer nog att gå bra ändå", "se det som en upplevelse och en övning istället" eller "vem vet vad gott det här kan föra med sig". Får man de modiga, spontana och optimistiska tankarna starkare, så vågar man börja ta små chanser. Och när de chanserna sedan lyckas och inget farligt hände, så kommer man att våga mera nästa gång - man dog ju faktiskt inte förra gången man var spontan heller! Ju fler framgångar, desto mera mod, och så småningom har man dessutom byggt upp den delen av självkänslan, så att även om det skulle skita sig, så vet man att det ju bara gällde den här ena händelsen. Man blir plötsligt inte värdelös och olycksförföljd osv bara för ett litet bakslag. Träning ger inte bara färdighet, utan framförallt mod och tilltro till sig själv. Men minns att börja med babysteps, du behöver inte direkt traska fram till stans snyggaste och berätta rakt upp och ner för honom hur het du tycker att han är heller. Inte heller handlar ju sponanitet alltid om kärlek och sex heller, eller hur, utan man kan ha nytta av att överkomma sina personliga hinder i alla möjliga situationer i livet.

Så, hoppas det här var till hjälp, även om det inte var så rättframt och klart som jag skulle ha velat skriva :)

Hälsar ungdomsinformatören Liselott