Gringo här

Hej Kix, det är Gringo här. Vill ge en uppdatering på läget hur det sett ut sen vi hördes sist i början av december. Detta kommer bli ett långt inlägg.

Jag försökte till en början få kontakt med kuratorn som jag gick till. Hon var sjukskriven från början av oktober till början av december. Skulle egentligen varit sjukskriven till årsskiftet men va tillbaka innan dess enligt mottagningens hemsida. När jag försökte få kontakt med henne så hörde hon inte av sig trots att jag skrev till henne på sms via telefon och Mail. Efter att ha väntat i 2 veckor så svarade hon på sms och frågade vem jag var (trots att mitt namn står från vem det har skickats ifrån, vi har också skrivit med varandra på sms tidigare angående boka tid osv.) Hon skrev att hon har en ny jobbtelefon och att hon inte tar emot sms från den gamla. Hon kunde ju ha meddelat detta till mig innan. Jag skrev när jag ville boka in tiden och det tog en vecka innan hon bekräftade det. Så jag hade ett möte i början av året. Jag förklarade för henne att jag fått ett återfall i att tänka kring äldre fäders ålder som riskfaktor för schizofreni och andra diagnoser. Jag hade innan mötet stöttat på nätet där överläkare, kliniker och doktorer skrivit om risker med att få barn när man är äldre. Dom poängterar olika sjukdomar, komplikationer, och inte minst, schizofreni.

Anledningen att det blev ett återfall var att jag funderade mycket över mig själv när jag låg hemma och var sjuk i influensan. Jag tänkte på om jag var asperger då jag har vissa symptom som stämmer med funktionsnedsättningen. Jag har vissa saker som stämmer överens, men när jag gjorde testet på nätet som var ämnat åt vuxna personer så visade resultatet att jag var långt ifrån att ha diagnosen. Men jag fastnade dock på en sak. När jag läste på om det så fann jag även inom AST att högre ålder hos föräldrarna skulle vara en riskfaktor och det står så överallt när man läser om det. Så där återföll jag. Jag läste på olika sidor om det, vad det sades och hamnade efter det i att läsa om pappa åldern överlag när man blir äldre och skaffar barn. Och där kom det upp igen, schizofreni kopplat till äldre fäder.

Mötet jag hade med henne var inte det jag förväntade mig. Jag förklarade allt för henne som jag beskrev ovan. Hon var inte alls trevlig och jag blev så att säga utskälld av henne. Hon sa att jag ringt in så många gånger och nu får det räcka. Hon fortsatte med att säga att det inte hjälper att jag håller på det här viset. Det sa hon inte på ett snällt och lugnt sätt, hon hade en framtoning som jag inte gillade. Jag sa aldrig till henne att jag var missnöjd med mötet. Men jag kände mig inte bra bemött av henne. Hon har rätt i att jag måste undvika att göra det jag gör när jag får återfall, men jag behöver mer hjälp för det. Och hon verkar ha tröttnat på mig. Hon var dåliga på att svara när vi skulle boka möte och verkade överlag inte bry sig särskilt mycket om mig. Jag tänker inte gå tillbaka till henne med tanke på hur jag blev bemött.

Efter mötet med henne mådde jag dåligt. Jag vände mig till mina närstående som fick hjälpa mig med försäkringar osv. Då jag återföll så fortsatte jag förstöra för mig själv. När jag bad dom läsa igenom det jag hittat så sa dom att allt är spekulationer. Men när jag själv läste igenom allt så hittade jag ingenstans att det står så. När jag ifrågasatte så sa dom att det är så dom tolkat det som står. Hur kan dom tolka det så när jag tolkar det på ett annat sätt. Jag tog upp samtliga sidor som jag läst, bland annat en doktor som arbetar med män och forskningen kring deras spermakvalitet där han påpekade risker som exempelvis ökad risk för avkomman ska få psykiska sjukdomar och att män har en biologisk klocka. Det finns en hel del forsknings och faktasidor om schizofreni som påpekar att man kan få schizofreni utan ärftligt anlag, Exempelvis hjärna- och fosterskador samt befruktning från en äldre far ökar risken för den som har det. Det står också på flera faktasidor när man läser om schizofreni att de flesta schizofreni patienter inte har någon familjehistoria med sjukdomen. Det finns så mycket motstridiga budskap i det hela, jag vill ju ha ett svar… jag vill veta sanningen.. det är omöjligt när det är på det här viset. Jag har pratat med mina närstående om detta och dom förstår inte… dom sa till mig att om det hade varit så fallet så hade ju alla som är födda till en äldre far varit galna, min kurator som jag gick till sa också samma sak, att om det hade varit så fallet så skulle man behövt medicinera barnet under hela dennes uppväxt och göra regelbundna kontroller för att man inte ska insjukna. Både mina närstående och kurator sa att läkare och rådgivare hade sagt till föräldrar att inte skaffa barn när dom är äldre. Men det står ingenstans vart jag än läst att det är så som dom säger. Forskarna säger att man inte kan bevisa att äldre pappa ålder orsakar schizofreni eller att man skulle avråda föräldrar från att skaffa barn. Men att risken ökar. Det innebär att varken min kurator eller närstående har koll på vad som gäller kring saken.

Jag orkar inte gräva mer i detta. Detta har tagit kål på mig. Jag har alltid hamnat i samma negativa spiral igen. Det låter säkert som att jag är dum i huvet när ni läser igenom allt detta som jag beskrivit hur det har varit. Men jag kan inte komma ifrån det…. Det är skitsvårt… ibland undrar jag varför just jag….. jag är en belastning för alla… när jag pratade med min mamma om schizofreni och försäkran vilket ledde till att jag började ifrågasätta henne osv började hon gråta och sa att hon inte orkar mer… ringde min syster en dag efter att jag sett ett klipp om en doktor som pratar om risker med äldre pappa ålder och jag frågade om vad dom sa. Hon sa att dom pratar om att schizofreni inte handlar om äldre pappa ålder utan ärftlighet o miljö. Men jag har svårt att tro på det. Därför att ämnet handlade om äldre pappor och när jag lyssnade igenom det så pratade dom om att äldre pappor visst är en riskfaktor. När jag sa det till henne så sa hon att det är en spekulation. Men när jag lyssnade igenom det så fann jag det ingenstans att dom sa så.. så jag bad henne leta upp den delen av klippet där dom sa det men hon sa att hon inte orkar mer och blev arg på mig och sa att jag ska sluta…
Jag förstörde förhållandet till min kurator som jag haft innan.. jag förstör för mina närstående… mina föräldrar mår dåligt när dom ser mig må dåligt… samtidigt vill jag inte prata om det framför dom, därför att jag vet att dom kommer må dåligt att höra mig säga det och dom påverkas mycket av det. En dag när jag grät framför dom och sa att jag inte orkar mer så blev dom så ledsna att dom inte kunde sova eller va lugna alls.. efter att jag skitit ner förhållandet till mina föräldrar, syster och kurator mådde jag så jävla dåligt… jag hade ingen att prata med som kunde ha tålamod… ingen kommer någonsin förstå det lidande jag går igenom… det syns inte utanpå…. Men inombords är det kaos… jag började känna mig ensam och olycklig… samtidigt som jag tappat många vänner och de har gått sin egen väg i livet med jobb, relationer osv. Men här sitter jag och plågas… jag kände mig då i den stunden ledsen och ensam. Alla i min ålder går ut och har kul och hänger med varandra… men jag sitter här och förstör för mig själv… när jag tänkte såhär så började självmordstankarna komma tillbaka. Kulmen kring allt detta med oroandet om pappans ålder kulminerade när på Yle en läkare pratade om spermadonatorer, där pratade han om att man inte ska ta donatorer från äldre män. Han poängterade att det är en myt att mäns spermakvalitet inte försämras. Den försämras påtagligt och mycket. När mina närstående vid tidigare tillfällen läst igenom så sa dom till mig att det är en spekulation allt. Men det visar nu att det inte är. Så jag tappade det helt när läkaren sa det på tv. Jag orkade inte grotta ner mig i att hitta sanningen längre…. Alltid nått ska säga emot o svaren är aldrig tydliga… orkar inte mer

Så den perioden kändes det skit. Life is a fucking misery.. så tänkte jag. Men sen började jag tänka i en ny bana kring det hela. Jag valde helt enkelt att acceptera att jag kan bli schizofreni. Alltså att jag har en risk att bli sjuk och att jag ska acceptera det. För ingen kan veta hur ens framtid ser ut. Jag kanske insjuknar i schizofreni, men kanske inte. Så jag valde att gå den vägen efter att jag märkt att det sättet jag höll på med innan inte var hållbart. Men jag behövde veta mer kring sjukdomen. För jag tänkte att det var en hemsk sjukdom vilket skulle bidra till ett lidande resten av mitt liv. Så jag valde att leta upp en annan terapeut, jag letade upp en terapeut som jag tidigare haft kontakt med för länge sen som jag pratade med. Jag minns att hon var mycket bra, trevlig och tålmodig. Så jag letade upp henne och fann att hon jobbade på en psykoterapi i Vasa. Så jag kontaktade henne och fick tid där hos henne. Hon är lite äldre upp i åldrarna (54 år) och har mycket erfarenhet (socionom och psykoterapeut) . Så jag har haft två möten med henne fram till nu och det känns bra. Jag har förklarat för henne allt som jag beskrev här ovan. Jag sa till henne att jag valt att acceptera att jag kan bli schizofreni, Och behövde råd, eftersom jag har en riskfaktor. Hon sa till mig att du kommer inte bli det, för jag ser på dig hur du pratar, medvetenhet kring sjukdomen osv. Jag pratade om att sjukdomen är något som utvecklas över lång tid. Så jag frågade henne och hon sa att, om jag höll på att utveckla schizofreni, så hade det inte varit på det sättet som du gör just nu. Alltså söker själv vård och funderar kring sjukdomen. Och när man väl är inne i en psykos så har man inget sjukdomsinsikt. Människor som är schizofrena söker inte själva vård, för dom tror att sakerna är verkliga. Dom märker det inte själva utan andra. Och hade jag utvecklat/håller på att utveckla nått så hade jag inte suttit här och funderat över saken som jag gör just nu.
Sen berättade jag åt henne en sak som jag funderat extra mycket kring. En sak som oroade mig mest kring det hela med att acceptera sjukdomen. Jag berättade åt henne hur mitt liv sett ut med tankar osv som jag även berättat åt dig med. Jag har berättat hur jag haft tvångstankar och rädsla kring att skada andra, ta droger osv. Jag berättade också att jag fantiserat om att ha ihjäl/döda dom som mobbade mig i skolan. Min största rädsla kring allt det var just att skada andra människor. Alltså att vanföreställningarna och hallucinationerna kommer att utgå från att jag ska gå och skada andra människor eftersom jag har haft tankar på detta innan. Det var det som var det jobbigaste med allt detta. Ska jag behöva acceptera att jag kan bli våldsbrottsling? Eftersom jag hört mycket i media om psykiskt sjuka som begått våldsbrott. Hon sa till mig att om jag skulle bli sjuk, så skulle jag inte bli våldsbrottsling. Alla tankar som jag haft innan som jag nämnt skulle inte ha nått med saken att göra om jag skulle bli sjuk. Jag trodde att dom tankar jag haft innan skulle kunna påverka hur sjukdomen skulle se ut när jag får en psykos. Men så är det inte sa hon, hon sa att du absolut inte kommer att bli våldsbrottsling. Hon sa också att de flesta som är psykiskt sjuka inte begår våldsbrott, och att det är media som fokuserar mycket på sånt som gör att det ser ut som att det är nått som man borde vara uppmärksam och rädd för människor som är psykiskt sjuka. Hon sa även att: att ha en psykisk sjukdom är inte samma sak som att vara en potentiell våldsbrottsling, ytterst få begår våldsbrott. En väldigt liten andel. Och när jag gjorde en research så verkar det som att dom som är psykiskt sjuka verkar det även finns missbruk med i bilden för dom som begår våldsbrott.
Jag har hört att man inte kan bota schizofreni, men att livet ändå bli lidande då medicinerna som finns gör människor tröga, hindrar dom från att jobba o studera osv. Men hon sa till mig att idag så finns det mediciner som gör att man kan leva ett helt normalt liv utan besvär.

Till en början trodde jag att vara psykiskt sjuk så är allt åt helvete, jag hade en bild av att om jag skulle bli schizofren skulle mig liv vara ett helvetes lidande. Jag skulle lida resten av mitt liv och vara inlåst för att jag skulle utgöra en risk att skada andra människor, eller gå på mediciner som skulle göra mig trög och jag skulle bara ligga hemma och inte kunna göra nått. Jag tror många har den bilden av schizofreni, en sjukdom som aldrig gör att en människa blir bra igen. Och att man ska akta sig för dom för dom är farliga. Men det är fel, efter att jag pratat med henne och fått information så känns det bättre. Jag litar på henne, Hon förklarade så bra och hon är så lugn och trevlig. Att ha schizofreni är ett lidande om det inte behandlas, men med behandling så kan man leva ett helt normalt liv, och alla som är schizofrena är inte farliga, och jag kommer inte bli det. Jag kommer att kunna leva ett normalt liv trots om jag får sjukdomen. Jag känner mig bättre nu när jag fått den informationen från henne. Livet kommer kännas bättre när jag lär mig acceptera att jag kan bli sjuk, istället för att förgäves leta efter att försäkra mig om att jag inte har en riskfaktor. Det känns bättre nu, och jag ska hålla det. Det lovar jag. Jag ser ljuset i tunneln.

Det var det jag har att säga. Jag undrar om du har nått att tillägga i det hela? Några vidare råd eller tips? Nått som du tycker att jag borde tänka på ytterligare än det som jag nämnt ?

Från Gringo Gringo