Banta?

Hej!

Tråkigt att höra att din hobby som du säkert en gång i tiden tyckte var rolig och spännande har blivit till en börda för dig. En hobby skall kännas som ett avbrott i vardagen och den, tycker jag, skall kännas rolig att gå till men lagom utmanande. Förstår att din hobby är någonslags träning som du även tävlar i. Då höjs ribban fort och är det dessutom en ensamtävling (ingen lagsport) så kan det kännas som att all fokus och krav är på dig.

Jag tycker att du är stark som vågar berätta att du faktiskt mår dåligt av detta. Jag vet att den känslan är du inte ensam om, det finns många där ute som känner precis likadant. Har du pratat med någon av dina kompisar om detta? Det kunde vara skönt att få berätta om det för en vän och bara få lufta sina tankar (behöver inte vara någon i laget) för direkt man säger något högt eller får stöd utifrån så brukar man få andra perspektiv på det som känns jobbigt.

Sen tycker jag du skall läsa månadens texter om självförtroende och självkänsla. Ofta jämför vi oss med andra och hur "bra" de är. Men den enda du skall jämföra dig med är dig själv. Du vet säkert innerst inne att du är bra på den här sporten. Du har gjort det en längre tid och DU tävlar! Du klarar av att träna, sätta upp mål, fokusera, fullfölja och tävla. Det är bra gjort!

Tycker att du ändå skall ta dig en fundera över din situation. När vi får sömnproblem så signalerar din kropp åt dig att du borde ta det lugnare. Det är för mycket stress helt enkelt, om det då kommer från fysisk träning eller psykiskt (dåligt självförtroende) eller som jag tror i dit fall både och.
Kanske kan du fundera över:
- blir träningen för mycket så att den påverkar allt annat i mitt liv (skola, vänner etc). Måste jag träna så här mycket eller finns det andra alternativ?
Du har funderingar på vad du skall göra efter nian. Det brukar finnas proffsiga skolkuratorer på skolorna, ta kontakt med hen och var öppen med hen och berätta vilka tankar du har kring skolor, flytt etc.
- vad är det värsta som kan hända om jag öppnar mig för någon och berättar hur jag mår?

Känn efter vad Du vill och var öppen med dig själv och mot andra. Berätta för dina tränare, föräldrar, vänner, lärare...hur du känner och vad du funderar på (om det känns jobbigt att ta kontakt med kurator etc börja med att prata med en vän---det första steget är det jobbigaste). Du kommer att märka att de kommer att se upp till dig och se dig med nya ögon. Var en förebild åt andra i din situation, de kommer att tänka att vågar hon så vågar vi!

Alla dessa tankar om att "jag inte duger", "ingen accepterar mig" kommer inifrån dig själv. Det är din bild av dig själv. Vilket är positivt för om dessa tankar inte kommer utifrån (tror att de flesta tycker att du är enormt duktig och stark) så betyder det att du kan ändra dessa tankegångar till att "jag duger" och "Jag är accepterad".

Önskar dig all lycka till (det kommer att gå bra för dig!) vad du än bestämmer dig för.
/m.v.h. Melinda