blir inte respekterad

Hej mm!

Hm... Det här med jakten på någon som skulle vara bra för en är alltid lite knepigt, för det är oftast komplicerat, det går liksom inte att summera i en allmän regel, hitta en enda förklaring för eller vifta med trollspöet så blir allt bra. Jag menar att exempelvis sådana saker som att man "inte ännu känner sig mogen för ett livslångt förhållande" eller "det finns ingen perfect match" kan spela in. Så därför kanske inte gamla klassiska förklaringar som till exempel att "alltid dras till bad boys" (ha som modell, typ) räcka som förklaring - och råd för att förändra situationen - i ditt fall heller. Vi människor skulle gärna dra ihop allt till svartvitt och därmed få en "gör så här så blir allt bra", men allt är oftast mest en jäkla röra av känslor, drivkrafter, vanor, smak och helt enkelt slumpen. Man kan ju trots allt vilja och känna vad man vill, men för att något ska hända måste man ju också ha tillfälle till det. Så det är inte bara han som borde vara "rätt" (behandla en rätt, ha rätt attityd - ja till och med se ut på ett sätt som man tänder på), utan både man själv och situatuonen ska ju dessutom stämma för att det ska bli bra.

Och faktum är att det sällan stämmer. Många av oss söker eller har sökt ett bra tag innan vi har det första mera seriösa förhållandet, det som både från början och en bra bit in i förhållandet verkar ha chansen att bli bra i längden. Det sägs exempelvis att vi västerländska människor i medeltal har 5 seriösa, ordentliga förhållanden i våra liv (då menar de inte typ att man bott ihop, utan kännt på allvar och försökt på allvar, oavsett hur gammal man varit). 4 av de förhållanden skulle således gå i kras. Vissa kanske lyckas på första försöket, alltså lever lyckligt med ungdomskärleken resten av livet, andra igen behöver kyssa en massa, massa grodor innan de hittar sin prins. Men förutom utseende, chanser till att få ihop det med någon osv, så hänger det alltså mycket på ens egen inställning. Faktum är att många av de där som blev ihop när de var 15 och har hållit ihop ända sedan dess kanske faktiskt i ett tidigt skede i förhållandet ville och ämnade och jobbade för att det skulle bli för resten av livet. De hade alltså den inställningen att det kan lyckas - bara för att ge ett exempel på en sorts inställning alltså.

Om man träffar någon och redan har den inställningen att man säkert kommer att behöva "ställa upp" för att han inte ska tycka att man är töntig, eller för att nu få lite ömhet och bekräftelse, så har man ju lagt alla kort i hans händer. Det blir på hans villkor, det blir mera hans val om han ska take it or leave it. Nu menar jag inte att man istället ska tänka typ "han ska vara glad att jag ens nedlåter mig till att tala med honom, jag är för bra för honom". Men man kan inte få lika villkor och balans om man inte tar för givet att man har rätt till det och därmed får det - eller åtminstone kräver det när man inte får det.

Så vilken inställning har du till dig själv? Inställningen kan man ju alltid ändra på, på samma sätt som man kan bygga upp sin självkänsla så att den blir starkare. Det går inte över en natt, utan handlar om att exempelvis tjata på sig själv med snälla och uppmuntrande och uppskattande ord tills man faktiskt börjar tro att man är värd mer än ons, dissningar och elakheter. Jag kan upprepa tills jag blir blå att du är värd att behandlas bättre än så här, men det funkar inte förrän du själv börjar tro att du är värd att behandlas bättre. Din inställning märks på dig, som ett osynligt moln, och du förmedlar den till andra genom allt från kroppspråk till kommentarer om dig själv. Det reagerar andra omedvetet på och behandlar dig därför alltså enligt dina egna förutfattade meningar om dig själv. Det skulle vara enkelt om man kunde se det här utanpå, alltså se inställningen tex på vilken typ av kläder man sätter på sig, men det går nog djupare än så.

Därtill handlar det såklart också om vad man vill ha ut ur ett förhållande. Där krockar det ju genast ifall man bara tänder på en viss typ av killar, men egentligen inte passar ihop med den sortens killar. Det kunde ju lika gärna vara att man faller för hankeiter i kostym, men dör av uttråkning när de inte delar ens musiksmak eller humor. För att nu dra till med stereotyper.

Så VAD är det i de här killarna du faller för? Vad innebär det på riktigt? Alltså vilka "biverkningar" följer med de egenskaperna hos dem, vilka är konsekvenserna av dem? Och så för att se på dig: Vad är det i dig som gör att du faller för just de här killarna? Vilka behov försöker du få mättade hos dig själv? Se, man kan ju ha flera olika drivkrafter inom sig samtidigt också, tex att man lockas av det farliga och oförutsägbara, men samtidigt önskar man någon som skulle ta hand om en och skydda en mot det farliga. Det är sällan man får hela paketet som man önskat, så för det allra mesta måste man välja bort någon egenskap. Så vad skulle hända om du försökte med en annan typ av kille, tex en "ofarlig" en? Byta sort av killar, för att uttrycka det stereotypt och krasst?

Alternativt: om du vet vad det är du behöver, tex bekräftelse eller ömhet eller spänning, så finns det något annat sätt att få bekräftelse på? Finns det andra människor, andra aktiviteter eller till och med andra tankar att tänka som skulle mätta det här behovet hos dig? Akta här att du inte avfärdar en massa andra alternativ bara för att du inte är bra på dem eller bäst på dem eller aldrig prövat dem förr, utan försök se dig runt i ditt liv med nya ögon: vad skulle kunna göra dig nöjd, glad, tillfredsställd, känna att du har mening och mål, ge dig utmaningar som du kan vara stolt över när du klarat av? Det kan vara saker som inte på något som helst sätt har att göra med män, kärlek eller sex, utan det kan vara allt från att skriva dikter eller sticka halsdukar till att göra volontärarbete eller välja en utbildning som du nog drömt om någon gång, men gett upp för att det är för svårt.

Som sagt, det går inte att ändra inställning över en natt, men det går att så småningom börja kräva mer av livet och det går att börja värdesätta sig själv på ett annat sätt. Det som du genast kan göra är dock att vidga dina egna vyer och ge saker en ny chans. Det här gäller inte bara killar nu, utan allt möjligt i ditt liv. Framförallt dig själv. Du är så mycket mer än du själv tror nu och ditt liv rymmer så många fler möjligheter än de du är van att söka efter.

Kram, Liselott