Lag på efterundersökning?

Hej.

Jag förstår att det kan kännas tungt med inre undersökningar om man bär på svåra och obehagliga minnen från tidigare upplevelser. I en situation då man blir undersökt kan man eventuellt känna liknande utsatthet och maktlöshet. Men det är synd att läkaren inte lyckades förklara för dig varför undersökningen är viktig, och fick dig att känna dig trygg utan istället triggade en sämre period i dig.

Då man just har fått barn är man ju även i övrigt väldigt känslig, mycket p.g.a. den hormonstorm man har inuti, och det är inte alls ovanligt att olika trauman eller svåra perioder man haft som barn kommer upp till ytan. Dels handlar det ju också om att man får en ny liten person in i sitt liv, som blir viktigare än allting annat, och man vill så gärna skydda den personen från alling som kan gå fel (och allting som eventuellt gick fel i den egna barndomen.) Det är mycket tankar och känslor helt enkelt och barnsängstiden är inte alltid riktigt så rosaskimrande som den framstår för vissa andra.

Eftergranskningen är lagstadgad, precis som du skriver. Och precis som du skriver är den en förutsättning för att man skall få lyfta föräldrapenning. Det är för kvinnans egen skull som denna undersökning görs. Jag förstår att det kan kännas konstigt att det måste göras en inre undersökning trots att du födde genom kejsarsnitt, men genom denna undersökning känner läkaren även på äggstockar, äggledare och undersöker att livmodern har dragit ihop sig som den skall. Så det är med andra ord inte primärt själva slidan som undersöks utan livmodern - vilket är av stor betydelse med tanke på eventuella kommande graviditeter.

Din läkare gjorde alltså helt rätt som undersökte dig, men jag kan tycka att hen kanske borde ha tagit ställning till det du berättade - och anledningen till att du inte ville bli undersökt. Om hen skulle ha visat mer förståelse - tagit tid på sig, lyssnat och förklarat så tror jag inte att det skulle ha upplevts som ett nytt övergrepp.

Jag tycker att det skulle vara viktigt att du talade med någon. Dels för att inte ditt sexliv skall kännas jobbigt och dels för att du inte i fortsättningen skall uppleva undersökningar som kränkande eller obehagliga - för de behöver inte vara det. Jag vet ju att du ochså vet att undersökningarna görs för din skull och att de inte är farliga. Men jag vet ochså att dina erfarenheter och minnen formar din upplevelse på ett sätt som får dig att känna att det är fel och någonting som borde undvikas. Det är din känsla av att "annars också vara extremt äcklig" som borde bearbetas. Det är en stor och viktig tid du lever i just nu, och du skulle förtjäna att njuta av den tillsammans med din baby. Så snälla tala med din barnmorska eller hälsovårdare på hvc och be om en remiss till en psykolog. Det betyder inte att du för all framtid måste gå och tala med någon - det kan räcka med ett par gånger, men redan det kan göra enorm skillnad.

Jag förstår att det känns orättvist, och att det känns som att du inte blev hörd då du berättade om orsaken till att du inte ville bli undersökt men att du ändå "tvingades" till det. Din läkare har rätt i att undersökningen måste göras - men sättet det gjordes på kunde ha varit ett annat. Jag hoppas att du kan hitta någon att tala med om dina känslor så att du lyckas släppa dem och gå vidare tillsammans med din lilla familj.

Kram

Tessi