Påriktigt, nu går det int nåmera, ligger nu in på Vasa på ätstörningskliniken. Nej nej nej, jag vill inte ligga här, nu e jag ner på en skadligt låg vikt 37.5, blodtrycket och pulsen e så låga att jag riskerar dö varför? Jag fattar inte nej, det går inte att förstå, tyvärr tog jag ju nu ner igen på måltiderna
frukost vatten+äppel
lunch vatten+sallad
mellanmål:vatten
middag:vatten sallad och fisk
kvällsmat: vatten
åååh jag måste skärpa mig, just klarade jag av 5portioner vanlig mat och nu for det igen. Nu ligger jag här, får int gå någonstans utan en vårdare med mig åker rullstol och har även sond. Har en vårdare med mig på wc alltid och. En vårdare som även kommer in på natten, jag sover max 4h per natt. Gråter ångest, det skall gå att bli frisk. Vill inte vara här, ingen förstår mig, vårdarna bara jävlas med en när man inte ens får gå själv och inte ens i dusch och wc själv detta kallar jag kränkninf av någon annans integritet.slut. Ååh jag som ville bli frisk, jag som ville bli bra jag som ville slippa anorexi mitt liv är eett kaos ett ständigt kaos, panik ångest kontroll kontroll och återigen en himla kontroll. Sond varflr har jag sond, jag klarar av att äta, bara lite men iaf. Sond varför sond, den e ju hemsk, vätskan innehåller. 300kcal har försökt att smuggla ner vatten ååh nej det går inte. Ååh hatar min kropp. Varför jag? Varför har jag anorexi? Varför pilar jag min framtid? Varför e jag sjuk? Varför har jag sond? Varför väger jag mycket efter att jag ätit? Varflr har jag sådana här tankar? Varför ligger jag in? Varför kan ingen förstå? Varför får jag inte gå själv Varför har jag ÅNGEST? PANIK? Varförrrrrrrrrrrr e arg arg arg och så sur på mig själv, tänk vilket lic jag kunde ha har ju pila min hela ungdom varför? Ååååååååååååh nu gråter jag, nu måste jag sluta skriva, de e läggdags varför allt e bara VArför????????????? stämpladmedanorexiochångest
Sairaanhoitaja Ira Vastaa
Hej!
Man insjuknar ofta under en lång tidsperiod, med många faser. Tyvärr
blir det därför logiskt att tillfrisknandet också sker mer eller
mindre långsamt, i faser. Jag beskriver ofta detta typiska mönster av
tillfrisknande åt patienter med en ritning. När man är på
bättringsvägen är det två steg framåt, ett steg bakåt, två steg
framåt, två steg bakåt osv. men hela tiden går det långsamt åt rätt
håll. Jag känner starkt medlidande för dig som haft vilja att
tillfriskna men ändå är tvungen att genomgå även denna fas. Men det
vill jag att du ska minnas att hoppet finns ändå, alltid! Detta är en
länk i händelsekedjan som absolut kan resultera i ett liv fritt från
ätstörningens grepp.
Din vikt, matmängd, blodtryck och puls har nog verkligen varit viktiga
indikationer för avdelningsvård, och även om det måste kännas ytterst
svårt, är det allra viktigaste nu att skydda dig från
ätstörningssymptom och -handling som driver dig till ett mycket
allvarligt fysiskt tillstånd. Det betyder absolut inte att du har
misslyckats eller gjort fel, min tolkning är att du har haft det
viktigaste - motivationen, men inte tillräckligt med redskap och stöd
för att komma vidare. Det oerhört positiva, förutom din motivation, är
att du faktist redan klarade av 5 portioner vanlig mat per dag!
Verkligen starkt och modigt, och samma förmåga finns fortfarande i dig!
Jag förstår mycket väl dina känslor av att du blir kränkt då du så
tätt har en vårdare med dig och det som anses vara privat blir
"offentligt". Försök ändå stå ut, det att du hela tiden har en vårdare
närvarande är det bästa och ofta i början helt nödvändiga sättet att
se till att ätstörningssymptomen med ångest och tvångstankar inte
leder till skadligt ätstörningsbeteende. Om det hjälper dig det
minsta, försök påminna dig om att det är tillfälligt, även denna fas
kommer att ligga bakom dig då du mår bättre. Kalorier och siffror är
ofta det konkreta tankarna lindar sig runt och det väcker ångest, men
i all ärlighet, de är bara siffror och berättar inget om dig, vem du
är och ditt värde. Och ingen siffra i världen gör dig mindre värdefull!
Jag tycker dina tankar med allt från det som låter som besvikelse till
panik och ångest är mycket logiska i den situation du är i. De är alla
tillåtna, de får finnas även om de känns svåra och obehagliga. Jag
hoppas du kan vända dig till personalen och dela med dig dessa tankar
och känslor, ge utlopp för dem, det ger dig positiv energi istället
för negativ som så ofta uppkommer då alla känslor riktas rakt mot en
själv. Det kan vara svårt att tala öppet om dessa känslor och det kan
ingen klandras för, men varje gång du lite vågar dela med dig av dina
känslor, är det en liten vinst. Och vad bra att du har skrivit ner
dina känslor här på Decibel!
Jag önskar dig fortfarande mycket krafter, och påminner dig åter igen
om att hoppet inte har försvunnit någonstans, det finns fortfarande
alla möjligheter för dig att bli kvitt ätstörningen och leva ett liv
du kan njuta av i sin fullhet. Inget är förlorat, det är inte för
sent. Lycka till!
-Ira
Kommentit
Kukaan ei ole vielä kommentoinut tätä sivua.
Lähetä kommenttisi