Min studietid börjar lida mot sitt slut (har 1 år kvar av mina sammanlagda 3 studieår) och när jag ska tänka på hur studietiden varit tänker jag tillbaka på att jag ofta sitter ensam i mitt rum och tänker att imorgon i skolan ska jag vara social och prata med dessa och dessa personer, men när jag väl är i skolan blir jag nervös och vågar knappt ta ögonkontakt och vill bara få dagen överstökad, sedan går jag hem och tänker samma sak igen, att Imorgon ska jag vara social osv. Nu kanske det låter som att jag är knäpp, jag har nog vänner att umgås med men jag skulle kunna ha ännu fler om jag bara kunde släppa mina tankar lite och bara vara och låta saker och ting ske naturligt. Men att "bli avslappnad" är lättare sagt än gjort.
Ett till exempel jag har är att jag nästan alltid är uppkopplad på telefonen, ifall någon skulle vilja mig något viktigt eller vilja hitta på något. T.ex. har jag svårt att göra skoluppgifter eftersom att jag inte vill lägga ifrån mig telefonen i en timme i sträck och studera, eftersom att någon kanske vill mig något. Detta tar ju bort fokus från skoluppgifterna, att konstant vara på sin vakt ifall någon vill umgås eller annars tar kontakt med en.
Ett sista exempel jag har är min relation till pojkar. Jag har svårt att binda mig till någon eftersom att jag bara tänker på att blir man ihop så slutar det med ett breakup. Jag vill inte bli kär eftersom att jag då kommer gå runt och ha ångest över att han kanske ismyg tycker om någon annan tjej, att han har tröttnat osv. Höll på med en kille i somras och när vi låg i sängen ville jag typ inte ligga och mysa eftersom att jag tänkte ju mer vi myser desto mer kommer han tröttna på det, för nog är ju de första gångerna man myser dom pirrigaste (det är inte lika pirrigt att mysa med någon man varit ihop med i 10 år).
Vill ännu tillägga att jag är en normal tjej, har några vänner och inte svårt att umgås med pojkar, och alltså ses som normal. Men allt detta är i mitt huvud, jag skulle ha mer vänner om jag var mer avslappnad, och jag skulle kunna ha lyckligare relationer till pojkar om jag inte var så ångestladdad/övertänkande.
Har någon erfarenhet av liknande problem? Grejen med pojkar funderar jag på om den kan vara kopplad till någon anknytningsteori? Borde jag söka hjälp hos psykolog? -
Terveydenhoitaja Diana Vastaa
Hej!
Ibland kan man fastna i tankebanor som inte är bra för en. Då är det viktigt att man bryter det så att man kommer framåt i livet med det man vill göra, att övertänka hindrar oss mänskor från att kunna leva fullt ut.
Inget av det du beskriver är "onormalt" (jag vill ogärna använda orden normal-onormal), det är en beskrivning vad som händer då man fastnar i ett ofördelaktigt tänkande. Det låter också som att du även är rädd för att missa någonting, så till den grad att du inte kan slappna av utan måste ha din telefon konstant under uppsikt. Om ditt förhållande till killar kan vara knytet till en anknytningsteori är svårt för mig att bilda mig en uppfattning om utgående från en skriven text, det kräver en större vetskap om dig och din uppväxt och relationer till dina vårdnadshavare för att uttala sig om det. Men ja, det kan ha att göra med en ofördelaktig anknytning, men som sagt kan jag inte bilda mig en uppfattning om det utan att träffa dig och veta mera.
Visst har du rätt i att den första tiden med en ny partner är den som är pirrigast och mest omvälvande, men efter det kommer också någonting värdefullt. Då man lär känna varandra djupnar relationen och relationen kommer till en annan nivå. Visst kan det pirra fastän man varit tillsammans i många år, ingenting är skrivet i sten för vi är alla så olika som mänskor.
Det jag tycker skulle vara riktigt bra för dig är att prata med någon. Det behöver inte vara en psykolog, det kan vara en psykiatrisk sjukskötare, en skolhälsovårdare eller en kurator. Så ta kontakt med ditt HVC eller din studerandehälsovård och fråga efter någon att prata med. Den personen du träffar kan hjälpa dig att bryta det här tankesättet och är det så att du har ångest så behöver du även få hjälp med att hantera den och förstå den.
Soliga hälsningar,
Diana
Kommentit
Kukaan ei ole vielä kommentoinut tätä sivua.
Lähetä kommenttisi