Jag är gravid vecka 14. Jag och min "pojkvän" ska flytta ihop pga barnet, men vi älskar inte varandra på ett kärleksfullt sätt längre. Han är inte kär i mig, han tycker bara om mig väldigt mycket. Han anser inte att han "orkar anstränga" sig för mig eftersom han inte är kär. (Hans ord). Han kan inte visa mig respekt, han tar inte alltid mig i första hand när jag behöver det.. osv. Jag har epilepsi och kan inte lämna honom och ta hand om barnet själv, för att på nätterna skulle jag inte kunna vakna flera gånger utan att få upprepade anfall.. jag behöver någons hjälp i början.
Jag har försökt lämna honom i flera år, men jag har aldrig haft styrka, nu har jag det och då är jag mitt i denna situation. Jag grät och berättade för honom igår hur allt ligger till. Men jag märkte verkligen att ingenting kommer att förändras, även om han grät också. Han bryr sig så jävla mycket om andra brudar det gör mig illamående. Men annars är han är väldigt fin han gör många fina saker för mig, mina föräldrar tycker om honom.. men respekten när det gäller min svartsjuka och att lyssna och komma ihåg saker jag har sagt, den finns inte där. Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag mår så dåligt och jag gråter varje dag.
Ville att mitt barn skulle få en glad familj där alla älskar varandra. Vi hoppas att våra känslor ska komma tillbaka när barnet föds men är det bara en dum tanke? Jag skulle inte ha något emot att va singelmamma men det går inte i början, och jag tänker på detta varje sekund varje dag. Ska detta hålla på tills barnet är 1-2 år?
Tar emot alla tips.. behöver en push just nu
Tack
Terveydenhoitaja ja seksuaalineuvoja Tessi Vastaa
Hej,
Jag hör att du har det riktigt tungt just nu, så min första fråga är om du har någon alls som du kan tala med om situationen? Precis som du skriver så behöver du hjälp och stöd just nu, men jag tror inte att din "pojkvän" kan ge dig det du behöver.
Du skriver att du under flera års tid har försökt lämna honom men inte orkat, och graviditeten kommer onekligen att göra situationen ännu rörigare ett tag framöver. Han säger att han inte längre är kär i dig, och inte "orkar anstränga sig", så då tror jag inte att det är optimalt att ni flyttar ihop. Du skriver ingenting om vad DU känner för honom, men du skriver att han inte visar dig respekt och att hans intresse för andra tjejer gör dig illamående, och det är inte den sortens tillvaro du skall låta ditt barn växa upp i. Under de förhållanden som du beskriver att ni lever just nu kan du inte erbjuda dig själv eller ditt barn den trygghet som ni båda behöver.
Du skriver att du har epilepsi och därför inte kan vara ensam under den första tiden, så mitt förslag är att du så fort som möjligt kontaktar din rådgivning och diskuterar saken med dem. Det finns hjälp man kan få - du är inte den första mamman som har problem med hälsan och skall få barn. Tillsammans med rådgivningen/socialen på din kommun så tror jag att ni kan hitta stödformer som kan ge er trygghet under den första tiden. (alltid då man nämner socialen så får människor en panikreaktion, men jag menar INTE att du inte skulle vara kapabel att ta hand om ditt barn - och socialen kommer inte att försöka ta ditt barn ifrån dig, utan det alla behöver i detta läge är att ge DIG det stöd som DU behöver för att du och babyn skall må bra då den föds.). Jag tror att det lönar sig att ta upp saken till diskussion redan nu så att man i så fall hinner fundera igenom vilken typ av stöd du behöver och hur den kan förverkligas. Jag tror också att du skulle må bra av att tala med någon, eftersom en graviditet i de flesta fall ger upphov till många frågor och känslor - och i all synnerhet om man befinner sig mitt i en relationskris.
Ring till mödrarådgivningen så fort du kan och be om att få träffa din barnmorska och tala. Om du inte vet hur du skall formulera dig så kan du t.ex. printa ut din fråga och mitt svar och be hen läsa det - så får ni fortsätta därifrån. Jag förstår om det känns tungt och svart just nu, men det bästa du kan göra för att få allting i rätt riktning är att be om hjälp. Det är inte heller ett tecken på att du skulle vara svag - utan tvärtom att du är stark nog att inse att du inte behöver klara av detta ensam. Du är inte ensam.
Många kramar,
Tessi
Kommentit
Kukaan ei ole vielä kommentoinut tätä sivua.
Lähetä kommenttisi