långdistansförhållande

Hej kär!

Först: underbart att ni hittat varandra och är lyckliga! <3 <3 <3 Det händer ändå inte hela tiden, det är sist och slutligen inte vardagsmat, så det gäller att riktigt gotta sig i lyckan medan man har den :) Oavsett om, när och hur en kärlek slutar, så blir den inte mindre värdefull för det, så njut nu!

Okej, distansförhållanden brukar vara lite knepigare än när man har möjlighet att träffas ofta i vardagen. Det ställer lite andra krav på kärleken, exempelvis en väldigt tydlig och god kommunikation (när man inte har exempelvis kroppsspråk och "fiilis" att tolka). Inte har den heller samma möjligheter att utvecklas så som man egentligen skulle vilja, av den enkla anledningen att man träffas sällan. Man kan kanske inte då ta de "naturliga stegen" i förhållandet i en naturlig takt, som exempelvis när man tar steget att kyssas första gången. Träffas man varje dag i skolan eller varje helg, så har det mera utrymme att ske när det känns rätt, men träffas man ytterst sällan, så känns det säkert ofta som "nu eller aldrig" - man tar ofta fler steg samtidigt inom en väldigt kort tidsrymd. I något skede kommer också verkligheten emot; man vill ta steg tillsammans som inte är möjliga om man inte kan dela vardagen, tex flytta ihop. Om inte tidigare, så då är det dags för väldigt stora beslut, som exempelvis om den ena ska flytta till den andra.

Ni är säkert inte på en sådan nivå ännu, men det kanske ändå hänger med någonstans i bakhuvudet, att er relation har begränsningar som de flesta andra inte har. Det kan påverka, antingen genom en lite panikartad känsla att vara tvungen att njuta extra mycket eller hålla extra hårt i varandra, eller så genom en lite hopplös känsla, att det ändå inte kommer att hålla. Det behöver man kanske vara medveten om, att det man känner kanske intensifieras av avståndet. Just att försöka hålla i allt vad man kan är en klassisk fälla i långdistansförhållanden, exempelvis att man tror att man måste chatta typ 12 timmar om dagen för att hålla närheten och ärligheten vid liv. Det blir inte bra om man börjar klänga på varandra eller blir liksom beroende av varandra heller. Händer det, så kan det också ha något att göra med det egna livet: förhållandet kan bli ett slags flykt från verkligheten, som en intensivare version av att sjunka in i en bok för att glömma omvärlden. Man kanske lever ut mer än man borde ibland, kanske till och med drömmer upp en fantasibild av älsklingen (som skulle spricka rätt hastigt ifall man träffades daglig dags i vardagslivet).

Distansförhållanden har ju dock fördelar också - annars skulle man ju inte höra om de par som lyckats hålla ihop trots avstånd. Förhållandet kan framförallt kännas mera privat. Eftersom man inte har kompisar, klasskompisar, syskon, föräldrar, bybor osv som finns där alldeles vid sidan i förhållandet med sina egna åsikter och känslor, så som det ofta är i ett österbottniskt kärleksförhållande, så störs man kanske inte lika lätt av andras inblandning. Ingen hör/ser vad ni talar om och ingen känner honom, så kanske får ni vara mera er själva tillsammans, era riktiga jag? Klart att det samtidigt ger er möjlighet att vara det ni själva väljer att vara mot varandra, alltså till och med hitta på och ljuga om era liv, personligheter osv - om ni vill. Men i och med att ni såväl skypar som har träffats i verkliga livet, så kan man anta att ni är ganska ärliga med varandra? Man brukar säga att ärlighet varar längst - även om ärlighet inte är någon garanti för att man ska passa och funka ihop - så åtminstone torde inte några hemska sanningar dyka upp senare om ni verkligen är ärliga mot varandra.

Fast tyvärr brukar just misstankar och misstro vara det som stjälper distansfrhållanden. Bor man i samma by, går i samma skola eller liknande, så har man ändå mer eller mindre medvetet koll på varandra. De flesta kan då känna sig lite tryggare att partnern inte ska se på andra, flirta med andra, vara otrogen osv. Bor man hundratals kilometer ifrån varandra eller annars är tvungna att leva absolut största delen av förhållandet genom chattar, skype, telefonsamtal osv, så kan man aldrig riktigt veta vad den andra gör när man lägger på luren. Forskning har också visat att personer i distansförhållanden kanske inte alla gånger tar förhållandet på lika stort allvar som när man delar vardagen. Man kan bland annat tycka att eftersom förhållandet troligen inte har någon överlevnadschans i längden, så är det inte så noga och man tar dagen mera som den kommer. Man kan även tycka att det känns overkligt, och därför inte ställer samma krav på trohet som ett där man ser varandra ofta vanligtvis gör. Kanske man inte ens har gett varandra några egentliga löften om att inte flirta med/ha andra på sidan av.

De råd som brukar ges åt personer i distansförhållanden tar ofta fasta på just det där med kommunikation. Prata även om förhållandet, även om det kan kännas märkligt eller ansträngt. Ni måste ju ha samma uppsättning regler för ert förhållande, annars kan missförstånd ske. Uppfattar ni exempelvis båda det nu som om ni skulle vara ihop? Eller har ni bara på g och tycker att det är okej att se andra samtidigt? Are you both on the same page - annars kanske tvivel och svartsjukekänslor kan förstöra. Förväntningarna är också viktiga att försöka reda ut, även om den vanliga rädslan för att blotta sitt innersta för den man gillar säkert spelar in. Vad har ni för förväntningar på varandra och på vad som ska hända när ni träffas irl? Är ni båda medvetna om begränsningarna ert förhålande har och är ni båda nöjda med det? Säkert vill alla par träffas 24/7, men just sådant som att den ena vill träffas oftare än vad den andra vill/kan/har råd/har möjlighet till är en klassisk fallgrop för distansförhållanden.

Jag hittade några till på den här sidan som jag tyckte lät smarta, kolla även dem. http://www.lifehack.org/articles/communication/21-best-tips-making-long-distance-relationship-work.html Överlag kan det löna sig att surfa runt på long distance relationship, prata med andra som har egna erfarenheter osv. Lär dig av andra istället för att behöva göra misstagen själv  - men akta dig också för att tro exempelvis att bara för att deras förhållanden var dödsdömda, så måste ditt vara det. Minns att varje kärlek är en upplevelse som man kan lära mycket av <3 Ingen kärlek är någonsin bortkastad!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott