Det här är en jätte lång historia men jag försöker hålla det så kort som möjligt.
Det finns en kille som jag träffade för ca. ett år sen via en ungdomsförening. Tyckte ganska snabbt han va sjukt snygg men kanske lite konstig eller random, hela våren 2024 hängde vi jätte mycket tsm med många andra i och med att vi var med i (hemlig ruta) det märktes att han gillade att prata med mig och mina kompisar, han e också kusin med en av dem. Han var jätte rolig och tog med oss bra i gruppen då vi var yngre och med första gången. I nått skede addade vi varandra på snap och typ följde på andra sociala medier och så. Det är jätte viktigt att nämna att han ALDRIG varit konstig på de sättet, varken sagt eller gjort något som skulle gjort mig obekväm, faktiskt motsatsen, han blev jätte bra kompis till mig. Vissa andra i gruppen tyckte dock det var konstigt vi pratade så mycket och fick ibland höra ett och annat. Efter den våren och sommaren hade vi knappt kontakt, vi kunde skicka ibland, typ helt random grejer som typ ”kolla en konstig bil” typ sånt haha, det var dock mest han som skickade, vi kände inte ändå varandra så bra och jag hade ju lite secret crush på han men vågade ju absolut inte göra nåt åt de.
I år började (hemlig ruta) igen och vi började hålla mer kontakt. Jag vet inte riktigt när eller hur men plötsligt började vi typ prata varje dag alltså om bara vadsomhelst, till en början skojade vi mest och vi hade super kul på övningar å sånt men i nått skede började vi typ prata om ganska allvarliga grejer också, typ om människor å vånner å känslor och sånt. Han började typ öppna upp sig jätte mycket till mig, om typ hur han är osäker på hans tjej å bara asså allt, typ hur han känner press att bilda familj å sånt å typ jätte mycket mer. Det kändes på nått sätt naturligt, vi började bara snacka om typ allt. Jag förstod honom och han mig. Men samtidigt visste vi ju att det var lite konstigt, fel. Men vi började verkligen båda se fram emot att snacka, vi typ grät ihop ibland. Jag har verkligen aldrig kännt så för nån förut och han sa att han känner sig som ett as men att jag typ förstår honom bättre än hans tjej, (hon e från ukraina så dom pratar engelska tsm) Vi pratade ofta om hur vi typ önskar att saker var annorlunda och om hur livet är orättvist och att vi gillar varandra. Han sa så mycket fint om mig typ att jag e så fin person och att han önskar jag hittar nån bra och att jag aldrig ska lower mina standards, men ALDRIG. NÅGOT. ÄCKLIGT. han har aldrig nånsin gjort mig obekväm eller sagt något pervot.
Efter en fest i helg gick vi hem tsm (hans föräldrar e mina grannar) och vi satt på trappan vid et övergivet hus i typ 30 min och bara snackade om typ folk vi känner, va vi tyckte om dom å om hans förhållande. Sen kramades vi innan vi gick hem.
Vi har inte berättat om detta åt nån.
Jag vet att det är fel på så många sätt, mot hans tjej, mot mig själv, för jag förtjänar nån som kan ha hela mig och ha mig öppet inte bara i hemlighet. Men jag känner något så oehört starkt och djupt för honom och jag vet att han också gör det.
Det finns så mycket mera att tillägga men här är nu ungefärligen hur det gått till, hoppas ni får rätt helhetsuppfattning, hursomhelst: Vad fan ska vi göra.
Han e 29 och jag 18. nån som känner för mycket
Terveydenhoitaja ja seksuaalineuvoja Tessi Vastaa
Hej,
Tack för din fråga. Jag kan förstås inte ge dig någon exakt lösning på situationen, men jag kan berätta lite vad jag tänker då jag läser din fråga, som kanske kan hjälpa dig.
Det är inte ovanligt att man träffar nya människor i sådana sammanhang som ni har träffats. Det är ett ganska intensivt sammanhang där man periodvis umgås ofta och tätt och det blir lätt som en liten bubbla där bara de människor som är "med" förstår. Man umgås också lite utanför den helt naturliga kretsen av vänner, så man kan träffa personer som man annars inte skulle komma i kontakt med.
Som jag ser det så finns det två egentliga problem. Dels det att han redan är upptagen, och dels er åldersskillnad. Du skall dock komma ihåg att jag förstås inte känner er, och därför kan jag ju inte heller säga vad som är "rätt" eller "fel" för just er.
Du skriver att han har öppnat upp sig lite om hans förhållande, och om att han är osäker på sin tjej. Det du kan göra är förstås att lyssna och finnas till hands, och jag förstår givetvis att du önskar att han fattade ett beslut och att han skulle bli singel så att ni fick möjlighet att testa på hur ni skulle fungera. Men fundera på några saker först. Hur ser hans förhållande ut, och vad är det DU vill ha utav ett eventuellt förhållande. Bor de t.ex. ihop? Har de varit länge tillsammans? Du skriver att ni talat en del om pressen att bilda familj som han känner, kommer denna press från hans nuvarande flickvän eller från samhället i allmänhet? Hur gammal är hans flickvän? Det jag kanske försöker komma fram till är vilken typ av förhållande han söker/kan erbjuda och vilken typ av förhållande DU söker och kan erbjuda. Det är underförstått att han tilltalas av dig, för om han inte var det så skulle ni knappast umås på det sätt ni gör, men sen är det ju egentligen upp till honom att fundera över om det ni kanske skulle kunna ha väger tyngre än hans nuvarande förhållande. I den saken kan du ju egentligen inte göra annat än att vara öppen med vad du själv tänker och tycker, och sedan ha tålamod medan han funderar.
Då det kommer till er åldersskillnad så är den ganska stor. Den är inte olaglig eller häpnadsväckande stor, och tänker man tio år framåt så skulle människor antagligen inte reagera på den, men just nu är den stor. Åldersskillnaden just nu kan jämföras med en kulturskillnad eftersom era liv antagligen ser ganska olika ut utanför ert gemensamma sammanhang. Du är 18 och har kanske dina studier framför dig, medan han sannolikt redan är färdig med sina. Var vill du bo om t.ex. två år? Vilka är dina framtidsplaner? Går era planer ihop? Det är förstås en fråga som man måste ställa sig i alla förhållanden, så det handlar inte så mycket om er åldersskillnad, annat än den biten att han kanske har hunnit tänka igenom saken lite längre eftersom han är äldre. Men helt klart är det ju att det finns förhållanden som fungerar perfekt trots att man har 10 års åldersskillnad. Dels kan det handla om att du är mogen för din ålder eller att ni bara i övrigt passar ihop så bra att det inte har någon betydelse. I detta fall kanske du behöver fundera över vad dina vänner och din familj kommer att tycka om saken. Jag menar inte att du nödvändigtvis måste följa deras vilja i saken, men ganska ofta kan våra närmaste se eventuella problem lite ydligare än vi själva gör då vi är förälskade. Så mitt tips är kanske att fråga en god vän om hens åsikt.
Det låter hur som helst jättebra att er relation hittills har handlat om att ni talar med varandra och att ni kan kommunicera, för om det blir en "riktig" relation så är det absolut det viktigaste. Jag vet att det kan vara smärtsamt att vara förälskad i någon som man inte "kan få", och att du är otålig och skulle vilja att allt löste sig snabbt. Försök att ha tålamod, för det man kan vara helt säker på är att det kommer att visa sig med tiden hur det skall bli. Var rädd om dig och låt inte honom (eller någon annan) utnyttja dig. Precis som du skriver själv så förtjänar du allting det du önskar dig.
Många kramar,
Tessi
Kommentit
Kukaan ei ole vielä kommentoinut tätä sivua.
Lähetä kommenttisi