Vän som skär sig själv

Hejsan!

Jättebra att du skrev in!! Jag kan verkligen förstå att den här situationen känns jobbig för dig. Å den ena sidan så bryr du dig mycket om din vän och eran vänskap, och vill kunna finnas där för dem. Å andra sidan så gör din vän ett övertramp i din bekvämlighetszon av hur mycket detaljer de delar med sig av, gällande nåt som kan vara väldigt obehagligt och triggande för andra, utan att de ber om samtycke först att exempelvis visa bilder. Det är inte det minsta konstigt att du blir obekväm eller känner att du inte vill se. Det är INTE samma sak som att du inte bryr dig! Skulle din vän exempelvis kunna berätta mera om själva känslorna som finns bakom varför de skadar sig, så skulle du kunna lyssna som en vän, men om jag förstår det rätt så är det som bara själva processen av skadandet som de pratar om/visar saker kring.
Jag kan också förstå att detta nu har gjort att du går lite i lås och beredskap när andra börjar berätta om sitt mående, för att du har börjat förknippa det med att se jobbiga bilder, och kanske nånstans inuti dig blir rädd för "vart diskussionen är på väg". Så det skulle nog vara bra nu om du och din vän kunde ha en diskussion om detta.

Dessutom tycker jag att du har all rätt i världen att inte vilja se och höra för detaljerat om just denna grej, eftersom det faktiskt i studier har visat sig att självskadetankar och beteenden kan ”smitta” mellan unga människor. Så speciellt ifall det är så att du upplever skadandet som en eventuell trigger/risk till att du själv får såna här tankar så behöver du be vännen att sluta dela detaljer. Självskadebeteenden kan dessutom vara ganska beroendeframkallande och bli en negativ spiral, så det är viktigt att du skyddar dig själv så att inte du dras med i det!

Det är bra att vännens föräldrar och andra vet om saken. Då vet du också att det är andra utöver dig som ser efter din vän och vill att de har det bra! Allt ansvar är inte på dig (det ska det heller inte vara, en vän ska bara behöva vara just det – att vara en vän, inte en terapeut). Ett självskadebeteende uppstår heller inte ur ”intet” så jag hoppas att din vän har någon professionell att tala med gällande orsakerna till varför de har börjat skada sig till att börja med.

Obs! Bara så att ingen missförstår mig: jag säger absolut inte att det på nåt vis är skamligt att ha ett självskadebeteende. För vissa så blir det som en metod att hantera svåra känslor och situationer när de inte har hittat andra verktyg för hur de annars ska göra – men det är viktigt att söka hjälp om man har såna tankar/handlingar, eftersom det betyder att man mår dåligt, eller att man behöver hjälp med sättet som man hanterar känslor på så att det inte blir så destruktivt. Din vän borde få sådan hjälp, och ifall du i nåt skede känner att du också skulle må bra av att prata med någon professionell om den här situationen (exempelvis en kurator) så tycker jag bra att du kan göra det!

Men – till din huvudsakliga fråga – hur du ska säga åt din vän att du inte vill se när de visar dig bilder etc.

Jag tror huvudpointen är HUR du säger det, mera än vilka ord du använder. Och jag tycker inte ALLS att det är någon för stor förfrågan att inte vilja se/höra om sår och sånt! Jag tror också att din vän kan behöva den här typen av tankeställare, att någon ifrågasätter lite det där att de visar bilder etc. Det låter liksom i mina öron som att din vän kanske söker efter nån sorts normalisering av det som de gör, när de försöker vara så ”casual” om självskadande. Så på ett vis så tror jag att det vore bättre också för kompisen att försöka svänga det de berättar till att handla mera om känslorna och måendet, snarare än själva skadandet.

Här har jag ett förslag på saker som man kan säga i såna där situationer:

”Du, jag skulle vilja be dig om en grej, jag skulle helst vilja att du slutade visa mig bilder på sår och såna detaljerade saker om självskador? Jag har märkt att jag själv börjar må dåligt och känna mig olustig av att se sånt. Jag bryr mig väldigt mycket om dig, och jag vill lyssna på dig om du mår dåligt – det är inte om det – men jag vill bara inte höra så mycket detaljer om själva skadandet. Jag har blivit lite rädd att det ska trigga mig att börja skada mig också, och det vill jag inte. Kan du istället berätta mera om hur du mår inuti och såna känslor och tankar som du har, för det lyssnar jag gärna på?”

Säg det förstås med dina egna ord, men jag tror att huvudsaken där är att inte vara dömande till att de skadar sig, visa att du vill lyssna på dem om hur de mår i övrigt – men inte se bilder eller höra för tydliga detaljer.

Jag önskar dig lycka till!

Skriv in igen om du vill ha mera hjälp/råd/tankar.

Kram, Kix