Jag har i hela mitt liv bitit på mina naglar, alltså riktigt sådär brutalt, på skinnet runtomkring och på nagelbanden och hela nageln det är kaos. Har så sjuka fingrar jämt och skäms oerhört mycket är ju dessutom tjej .
Jag har någongång lyckast spara ut naglarna till önskad längd men sen har jag då utan att jag märkt gjort mig av med dom efter en månad typ.
Jag har ett flertal psykiska diagnoser bl a OCD och jag undrar ifall det här kan vara ett tvångsbehov?
Jag har VERKLIGEN försökt med ALLT och jag vet inte vad jag skall ta mig till. Dethär och allt annat äter upp mig innifrån ut Nagelbitaren
Terveydenhoitaja ja seksuaalineuvoja Tessi Vastaa
Hej.
Det är ganska vanligt att det går precis som som du skriver, att man lyckas sluta bita och håller upp ett tag, men att man sen börjar igen. Det du kan tänka på är att trots att du slutat bita på naglarna ändå hålla dem korta eftersom de då är mindre lockande att bita på.
Själva nagelbitandet är nog ofta ett nervöst beteende, så det kan mycket väl vara kopplat till din ocd. Men precis som med att sluta röka, eller vilken annan ovana som helst så handlar det ju först och främst om att du själv måste vilja sluta. Du skriver att du har försökt med allt, men eftersom jag inte riktigt vet vad som räknas dit så kommer jag ändå att räkna upp några saker du kan göra.
Köp ett medel som penslas på naglarna från apoteket. Medlet smakar väldigt bittert och gör att man blir uppmärksam på bitandet så att man kan bryta ovanan.
Smörj naglar och nagelband med olivolja. Det gör naglarna lite mjukare vilket brukar göra att de inte är lika lockande att bita på.
Tugga tuggummi.
Besök en manikyrist och/eller skaffa gelnaglar. Dels kan man inte tugga på gelnaglarna, och dels är man inte lika intresserad av att bita på naglar som det kostat en del att fixa till.
Men med tanke på ditt hälsotillstånd i största allmänhet så skulle det säkert också vara bra om du talade med någon. Jag gissar att nagelbitandet hänger ihop med ångest och nervositet hos dig och förhoppningsvis skulle själva problemet gå att lösa och inte bara symtomet. Så om du inte redan har en samtalskontakt till en psykolog/kurator så rekommenderar jag att du försöker kontakta en, och att ni även diskuterar detta problem.
Lycka till.
Kram
Tessi
Kommentit
Kukaan ei ole vielä kommentoinut tätä sivua.
Lähetä kommenttisi