Val av studier

Hej fina du!

För det första vill jag skicka massor av pepp och heja-rop åt dig som går i behandling och tar tag i ditt mående! Det är bland det viktigaste och modigaste du kan göra för dig själv, och också för din framtid. Det kommer att vara värt det, även om det känns tungt just nu. Fortsätt som du gör. <3

Det är viktiga funderingar du har, och det är väldigt bra att du tänker igenom dem innan du ger dig in i studielivet. Det är inte ovanligt att man söker sig till yrken som har någon slags koppling till egna erfarenheter. Helt naturligt så har man både mer kunskap och mer intresse för saker som berör en själv på något sätt. Det är ganska många som först långt senare i livet inser att ens val av studier eller yrke i slutändan handlade om att man försökte hjälpa sig själv. Samtidigt så förstår jag så väl att du funderar på om hälso-området är ditt egna intresse eller om det är ätstörningens. Det är en naturlig rädsla, och den är sund att ha: att du har en viss rädsla visar att du är medveten om hur sjukdomen fungerar!

Jag tänker att man kan se på det här ur flera olika synvinklar och jag ska skriva ner några alternativa sätt att tänka. Kom ihåg att inget av det är rätt eller fel eller bra eller dåligt, det är bara olika perspektiv. Vad som är "rätt" i längden är ju omöjligt att veta - jag är mest intresserad av vad du själv vill och mår bra av.

Det som är riskabelt med att söka sig till studier som på något sätt är kopplat till egen sjukdomsproblematik är, precis som du skriver, att det blir en plats där sjukdomen kan få fäste. Risken är att när man dagligen jobbar med eller lär sig mer om sånt som har med den egna sjukdomsbilden att göra så triggas sjukdomen igång och man blir sämre. ”Ätstörningshjärnan” lär sig nya saker samtidigt som du får mer kunskap som du då riskerar att använda på ett destruktivt sätt. Det finns också en risk för att du i dina studier har svårt att hålla dig objektiv och kritisk, eftersom du kanske läser saker med ätstörningsglasögonen på. 

Å andra sidan så är det samma faktorer som kan göra dig extra kunnig inom ditt område. Eftersom du har egna erfarenheter så har du också en förståelse som är svår att läsa sig till. Det som blir avgörande, om du frågar mig, är hur mycket distans du har till din egen historia och hur mycket kunskap du har kring din egen sjukdomsbild när du kliver in i studier och yrkesliv. I ditt arbete kanske du stöter på klienter/ungdomar/elever som funderar på samma saker som du gjort och då kan du i din yrkesroll använda dina erfarenheter som en styrka. Om man däremot inte har bearbetat sin historia tillräckligt, eller om sjukdomen fortfarande är aktiv, så finns risken att det går andra vägen: att man själv blir triggad, eller att man säger eller gör saker omedvetet som blir triggande för de man möter.

Om det verkligen är det här du vill göra så tror jag starkt på att du kommer att kunna göra ett jättebra och viktigt jobb, så länge du själv mår bra och är uppmärksam på dig själv. Jag gissar att du, eftersom du får behandling, känner till eller håller på att lära känna hur din ätstörning fungerar? Ju mer kunskap du får om din sjukdom desto lättare blir det att upptäcka signaler på att du blir sämre i den. Jag kan också rekommendera att du har en öppen dialog med dina närstående / din vårdpersonal / dina framtida lärare – på det sättet finns det människor du kan prata med om något blir jobbigt under studietiden. Den studieinriktning du nämner är relativt bred, och du kommer delvis säkert kunna forma dina studier på egen hand, och därmed välja lite vad du riktar in dig på.

Jag tänker att du själv behöver avgöra på vilken plats du är i ditt tillfrisknande från din ätstörning. Du skriver att du inte vet vad som är din egen vilja och vad som är ätstörningens, vilket är ett välformulerat sätt att beskriva det på, tycker jag. När man varit sjuk länge så glider sjukdomsidentiteten lätt samman med det egna, friska jaget, och då är det svårt att avgöra vad man egentligen vill. Min erfarenhet är att det brukar falla på plats med tiden, vartefter man tar steg framåt i recovery. När man lär känna sig själv som den man är utanför sjukdomen så kommer nya intressen och värderingar på köpet. Det du kan göra nu är egentligen det du redan gör: fortsätta behandlingen, utmana ätstörningstankarna och fortsätta ta reda på vem du är utan din sjukdom. Det är det allra viktigaste. Resten kommer att bli som det ska.

Stort, varmt lycka till och kom ihåg att du är värdefull!
Kram från Angelica