Arg och sur för ingenting

Hej!

Väldigt knepig fråga, för inte ens den bästa psykolog skulle säkert kunna säga typ "det här är orsaken, gör nu så här och så här, så blir allt bra". Men till skillnad från oss på Decibel, så kunde en psykolog, kurator, vemsomhelst med lite människokunskap kunna ställa en massa följdfrågor och med dem så skulle man kanske kunna sätta fingret på problemet bättre. Decibel har den nackdelen att det här ju är en envägskommunikation. Så det är klart att du säkert skulle få mest hjälp av att tala med någon som kan ställa de rätta frågorna åt dig, så att ni skulle hitta problemet och sedan de lösningar som skulle funka bäst för dig. Men vi ska dela med oss av våra tankar när vi läser din fråga, hur personliga och amatörmässiga de än är. För dels vi tror att alla kan fastna i onda cirklar av negativa tankar, ilska och allmän missbelåtenhet med sig själv, och dels tror vi att det kan hjälpa dig att fundera över de här frågorna innan du talar med någon. Kanske du tänker när du läser det här att just precis så är det eller nä, det där stämmer inte alls på mig, och då vet du ju bättre hur just du funkar.

Det är ju vanligt att man under tonåren får en massa "konstiga" utbrott av ilska eller nedstämdhet, det hör till pubertetshormonerna och allt det där. Men du är inte längre mitt i puberteten, eller hur? Men är det möjligt att du fastnat i det beteendemönster du hade då? När man var typ i högstadiet så var det liksom mer okej att härja och ha sig, men det är faktiskt rätt skönt att härja och ha sig. Självdisciplin, känslokontroll, att ta hänsyn till omgivningen och passa in - alla de grejerna är svåra och tunga och kräver mycket av en själv. Ibland känns det då lättare att bara ge utlopp för allt, istället för att bita ihop om elaka kommentarer eller allmän surhet. Det sägs bla att det frigörs mera njutningshormoner i kroppen när man kritiserar någon än när man berömmer någon. Destruktivt, men skönt (säkert något alla skvallertanter och mobbare osv kan skriva under). Men också: har folk en gång börjat tillåta dig att få härja ohejdat, så kanske de är vana och fortsätter tillåta det, "Hon är nu bara sådan där…" För att använda ett riktigt utmanande ord nu, så kanske du är bortskämd med att få utagera alla dina negativa känslor? Det är en teori, i alla fall.

Kanske är du faktiskt sådan där, vissa har helt enkelt mera temperament och andra mindre? Hurudana är dina föräldrar och syskon? Kom även ihåg att så enkla saker som PMS före mensen (hormoner överlag, går du tex på p-piller?) kan göra vem som helst till en bitch, att sömnbrist helt säkert gör folk till bitchar, att fel/för lite mat gör alla tröttare, hängigare, trögare och ger dem kortare stubin… Om du har alla basic-behoven i skick, så är chansen att du ska må bra och vara glad större. Och saker som PMS är lättare att hantera om man ens vet om att man har dem. Men för att vi alla ska kunna leva och funka ihop, så måste vi ha regler för hur man får uppföra sig, tex om när det är okej att härja och för vad. De här får vi lära oss redan i dagis, men det uppfostras vi till egentligen under hela livet (tex av hur folk regerar på vårt beteende, när de säger till osv) och som vuxna borde vi kunna dem och kunna uppföra oss enligt dem. Vi österbottningar är ganska hårda på att folk ska hålla sig i styr (inte som spanjorerna tex), men vi drar oss hellre undan en "besvärlig" typ än säger till att nu får du sluta med det där!

Du vet nog med dig själv att du ofta går över de där gränserna, det är ju därför du skriver till oss nu, eller hur? Du vet att du har problem med att kontrollera ditt temperament och att folk runt dig och framförallt du själv lider av det. För nä, folk som härjar är inte speciellt kul att vara i närheten av någon längre tid. Tänk dig in i din kompis situation när du blir sur för att hon löste matteuppgiften före dig. Du kanske inte säger något eller visar det direkt, men nog får du ett grått moln runt dig och kanske en sur min på, vilket hon nog omedvetet märker. Du känner att du inte kan hjälpa att du känner så där, men samtidigt vet du att du borde ta hänsyn till folk runt dig, att du borde sluta upp med det där egoistiska och destruktiva att låta din ilska gå ut över andra.

Vi kan som sagt inte veta varför och kan därför inte ge något bra svar på hur du borde göra, tänka och känna istället. Men känslan vi får när vi läser din fråga är att du inte mår så riktigt bra nu. Det är inte bara aggressionen - du är trött, orkar inte med folk, är nedstämd och deppad emellanåt, orkar inte lägga band på tex elaka tankar… Allt det där är inte bra och låter du det fortgå, så kommer det troligen bara att bli värre och värre. Det brukar finnas en djupare orsak till många sådana här problem, som om de bara var symptomen på något. Så även om man skulle "bota" symptomen, så finns "sjukdomen" fortfarande kvar där under. Så tänker de bla inom kognitiv beteendeterapi (KBT). Den funkar just så att man ställer en massa frågor och följdfrågor tills man hittat orsakerna och när man har dem är det mycket lättare att hitta lösningar, metoder, tankesätt osv för att slippa hela problemet. Det finns flera utbildade KB-terapeuter i Österbotten, det kunde säkert löna sig att investera i sig själv genom att gå till en sådan. När man har motorfel på bilen går man ju till en bilverkstad, har man tandvärk så går man till tandläkaren och har man värk i själen så går man till en psykolog/kurator. De kan alla de där metoderna för hur man ska handskas med tex aggression, så det är vad vi rekommenderar, gå till ett proffs.

Men lite "första hjälpen"-metoder kan vi i alla fall ge dig, pröva och se om de funkar för just dig: Klassikern är ju att räkna till 10 innan man öppnar munnen för någon explosion eller elak kommentar - men den funkar faktiskt. Ta några sekunder innan du svarar på något, andas ett par andetag och låtsas att du mentalt tar ett steg tillbaka och ser på dig själv utifrån. Under de där sekunderna hinner hjärnan ikapp dig, så att du inser vilka följderna av din elaka kommentar skulle bli eller huruvida det verkligen är något vettigt du är arg på. Du ger dig själv TID att hinna kontrollera dig. Och med övning blir det bättre och bättre. Självkontroll är något som man kan lära sig, oavsett vilket temperament man fötts med eller varför man härjar. Men det sitter mellan öronen, man måste VILJA ändra sig. Precis som du skriver, så går det inte att försöka tänka positivt om man är inställd på att vara negativ. Så försök att börja jobba på din inställning. Hjärnan är otroligt kraftig och mäktig (så stark att vissa tankar kan få en tjej att svälta sig själv till döds), men det gäller att få den att jobba för sig och inte emot sig själv. Så att nöta och tjata positiva tankar funkar faktiskt, man kan hjärntvätta om sig själv från negativ till positiv. Det går inte över en natt, men det är fullt möjligt! Om man anstränger sig!

En annan metod är att ge sig själv ett utlopp för all aggression, ilska, deppighet osv. Oavsett varför du har alla de här känslorna nu, så verkar de tyvärr ofta gå ut över människorna runt dig. Men de flesta människor hör till olika ilska-typer, så att vissa mår bäst av att "slå av sig" (tex slå på kudden, damma mattor, spela tennis, boxas…), andra är verbala och behöver skrika, vissa gråter när de är arga osv. Så hittar du något annat sätt att få ut din ilska? Allt med motion/sport är faktiskt det bästa, för när man är arg så samlas en massa adrenalin och testosteron i kroppen, den bereder sig på att fly eller fäktas. Men de där hormonerna lämnar i kroppen sedan, om man inte "bränner bort" dem genom att tex springa, slå eller skrika. Något så enkelt som att börja fara ut och springa varannan kväll kan vara värsta mirakelkuren.

Likaså kan motsatsen, att tex meditera, göra yoga eller pilates eller vandra långt längs en strand lugna ner hela kroppen och sinnet. "Hitta en inre frid" är inte bara ett populärt uttryck i alla hälsotidningar, det är även grunden för att mogna och utvecklas som människa. Du mognar och utvecklas ju inte så mycket om ditt sinne är upptaget med att vara irriterat, spänt och argt, eller hur? Att hitta en inre frid kan man också göra genom att hitta något att göra som man verkligen njuter av, som är givande, tillfredsställande, intressant och gärna även kreativt. Något som du knappt kan lägga ifrån dig och som du väntar med upphetsning på att få göra igen. Det kan vara att virka amigurumis, att paddla kajak, att scrap-booka, att dansa zumba, att … att.. vad tycker DU om att göra? Kan du göra mera av det och få all den där positiva energin ur det? På samma sätt som ett problem kan göra hela livet surt och grått, så kan en bra sak smitta av sig på resten av livet och göra det ljusare.

Pust, det blev långt, men hoppas att du fått något ut ur det. Vi kan ju bara gissa och spekulera, så det är klart att det vore bäst om du pratade med någon som kan hjälpa dig att ta reda på VARFÖR.
Stor kram, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Jenny