vad ska jag göra

Hej...!

Hm, ne, det låter verkligen inte som att ni två trivs ihop just nu och får lika mycket ut av vänskapen. Och tyvärr är det inte helt ovanligt att det går just så här, att man blir irriterad på någon som man förr tyckte om.

För ja, vi förändras, utvecklas och mognar, och det är inte alltid det sker i samma takt eller åt samma håll. Det är kanske vanligare att de här förändringarna går snabbare över tid och känns mer extrema under tonåren, när det brukar hända mycket i och mellan folk, men det kan nog ske under resten av livet också. Ett annat alternativ till att två vänner skiljs åt är att man glider ifrån varandra mera obemärkt, typ att inget egentligen var fel, men det var inte lika givande och viktigt att hänga ihop längre, eller att man blir direkt osams eller tex flyttar till annan ort. Det är nog ovanligt att man håller ihop med barndomsbästisen hela livet ut, just för att sannolikheten är så stor att man utvecklas åt olika håll, antingen mentalt eller fysiskt (tex flyttar).

Men bara för att det är vanligt och förståerligt om man ser det utifrån, så betyder det såklart inte att det alltid är så lätt. Speciellt om det sker med negativa symptom, som gräl eller irritation eller att man skäms för kompisens beteende. När det känns fel och får konsekvenser. Då hjälper nog inte tanken att det här är normalt och att det kommer att hända fler gånger under livet, även om det här nu är första gången. Första gången gör att man dels inte vet hur man gör sådant här och dels att alla konsekvenser känns extra skrämmande. Det handlar inte bara om konsekvenser som tex att om man säger högt det man irriterar sig på, så kanske hon blir arg eller baktalar en eller känner sig sviken eller skyller tillbaka på en själv. Det kan kännas betydligt djupare, för man har ju ändå också investerat en massa känslor i relationen och en massa tid, har en massa gemensamma minnen och inside jokes och ses kanske dessutom av omvärlden som Piff&Puff, alltså räknas ihop. "De där två hänger alltid tillsammans".

Om det är så att du utvecklats och hon stannat kvar, eller om hon utvecklats mot ett håll som du inte gillar/inte längre gillar, det är svårt att säga. Jag förstår det ändå som att du inte gillar hennes dömmande och skittalande och tycker det är omoget. Klart att det finns en möjlighet att din irritation ska gå över på grund av att hon också ändrar sig, antingen helt naturligt eller av andra orsaker, tex att hon får skit av någon annan för att hon baktalar folk (dåligt rykte mm). Men det kan nog hända att du behöver säga till åt henne vad hennes beteende får för konsekvenser hos dig. Varför vill du att hon ska sluta tala skit om folk? Varför vill du att hon inte ska klistra sig fast på dig? Hur får det dig att tänka och känna och vad gör du sen på grund av det? Det kan vara så enkelt att hon nog på något plan vet att hon inte beter sig helt okej, men försvarar sig med att mena att det är du som är fel istället.

Jo, jag vet att det säkert känns obehagligt att tala med henne om dina känslor, men ibland är det nödvändigt. Det handlar nämligen inte bara om dig och hur du känner, utan ibland behöver vi liksom uppfostra varandra. Vem annan ska säga åt henne att hon beter sig fel? Att det inte är okej? Borde det inte vara en kompis som säger de hårda sanningarna? Jo, det kan backfire och så får du dig kring öronen av henne istället, tex att hon anklagar dig för att såra och svika henne, för när man har dåligt samvete brukar folk kunna reagera med ilska eller genom att skylla ifrån sig. Det kan hända att det fortsätter att kännas som att du inte kan tala om sådana här saker med henne. Men då har du i alla fall sagt vad du har på hjärtat och gjort vad du kunnat. I bästa fall kan du göra det på ett snyggt sätt och hon ta det på ett moget sätt och så ändrar hon sitt beteende och allt blir frid och fröjd. Och bästa chanserna till att reparera er relation och för att du ska fortsätta orka vara vän med henne är ju att ni får ert problem löst.

Minns samtidigt att man är två i en relation, du har 50% av ansvaret för att er relation ska vara bra och det kan ju vara nyttigt att studera dig själv utifrån också och se dina egna eventuella svagheter och fel på samma gång som man ser någon annans.

Naturligtvis kan du pröva låta er vänskap rinna ut i sanden, vilket kanske är det vanliga bland vuxna som inte gillar varandra så mycket längre, men det låter nog som att hon håller i dig rätt hårt. Fundera vad det är som gör att hon klistrar sig fast på dig som ett tuggummi:

Är hon rädd att bli ensam? Har hon andra vänner? Är hon osäker, har svag självkänsla? Ofta när folk har svag självkänsla, så har de på något plan svårt att tro att de ska duga för sin kompis eller pojkvän osv och att hen inte ska hitta någon bättre närsomhelst. Eller är hon annars ägande och dominant av sig, eller fungerar ofta enligt vi-mot-dem-tankegångar? Kanske det är delvis därför hon finner det givande att tala skit om andra? Dels för att det stärker er samhörighet, att "ni" är bättre än "dem" och därför hör mer ihop? Dels för att liksom klättra uppåt genom att kliva på andra? Eller för att visa åt dig att alla andra är skit och hon den enda som är bra för dig? Kanske hon bara är en liten skvallerkärring? Det finns nämligen biologiska förklaringar på det också, tex att det frigörs mer endorfin (lyckohormon) när man kritiserar någon än när man berömmer någon, och endorfin kan vara beroendeframkallande. Eller hör hon till dem som "inte kan gå ensam på vessa", alltså som alltid måste ha kompisen med, inte är självständig, kanske lite bortskämd med att inte behöva göra jobbiga grejer hemifrån (typ curlande föräldrar)?

Oavsett varför hon håller fast i dig, så kommer det att forsätta vara ett problem om ni inte talar om det. Förhoppningsvis kan hon själv jobba på det, bli mer självständig från dig, men det hjälper säkert redan en del att du berättar hur kvävd du känner dig nu. Kanske är det den puff i ryggen hon behöver för att komma mera ut ur sitt skal och tala med andra (jobba med sin blyghet, komma över att allt skulle kännas pinsamt)?

Slutligen: hon är inte den enda kompisen i världen. Som jag skrev, så kommer det troligen att komma och gå kompisar också i ditt liv. Jo, det är svårt att våga lita på att man skulle hitta någon annan att vara kompis med om man lämnar den man redan har. Du kanske därför på något plan också är lite beroende av henne, åtminstone hänger med henne av gammal vana? Kanske du också är rädd för ensamhet, tex att inte automatiskt och självklart ha någon att sitta bredvid första dagen på höstterminen? Men som du skrev, det finns ju andra du talar med i klassen, och att sätta sig ensam i klassrummet den där första dagen är ett tydligt tecken på självständighet också, att våga vara ensam. Det är något man förr eller senare måste lära sig och även om till och med vuxna kvinnor hellre far på arbiskurs tillsammans med en väninna, så kommer vi alla att hamna i situationer där vi till en början är ensam. Men att skaffa vänner är också en konst vi behöver lära oss i livet - du kanske kunde det bra i sandlådan på dagis och egentligen är det inte svårare nu än då, vi bara inbillar oss det.

Så fundera på hur du vill göra med din kompis. Det är inte snällt att vara för snäll, det hjälper varken henne eller dig, men man behöver inte vara elak heller. Du hittar nog en väg igenom det här skedet av ditt liv, det litar jag på!

Kram, Liselott