Hjälp

Hej,

Tack för att du skrev till oss. Ledsen att höra att du mått dåligt så länge. Men jättefint att höra att du verkar ha så otroligt fina vänner runtom dig.

Det du beskriver – stark ångest på kvällarna, att känna dig tom, att ibland skada dig själv, att svälta dig och att ibland tänka att du hellre skulle vilja dö – är tecken på att du har det väldigt kämpigt just nu. Samtidigt berättar du också att du kan känna glädje och må riktigt bra ibland, exempelvis när du är med dina bästa vänner. Det är faktiskt inte alls så konstigt. Många som mår psykiskt dåligt kan fortfarande ha stunder då de skrattar, känner hopp eller tycker om livet. Det betyder inte att deras mående "inte är tillräckligt dåligt", och det betyder inte heller att de ”hittar på” nåt av det. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt. Du kan se de stunderna som glimtar av vem du egentligen är, under illamåendet, och att det är värt att kämpa för att få lära känna den sidan av dig själv mera så att du en dag känner dig mera så än det motsatta.

Jag lägger också märke till att du flera gånger skriver att "det är inte så farligt". Det får mig att fundera på om en del av dig försöker övertyga både oss och dig själv om att du inte behöver hjälp, samtidigt som en annan del av dig faktiskt ropar efter den. Ofta är det just så när man har kämpat länge – man vänjer sig vid att må dåligt och börjar tro att man måste stå ut själv eller att det inte är så farligt. Det kan vara ett sätt att försöka skydda sig själv, men i själva verket så förhindrar det en från att göra det som verkligen behöver göras – söka hjälp. Ibland är det så att man först efteråt, när man mår bra igen, inser hurpass illa det faktiskt varit, för kontrasten från hur man levt blir så märkbar då mot när man faktiskt mår bra. Ibland när man mår dåligt glömmer man typ bort hur det känts när man mått bra.

Du skriver att du inte vet vad som är fel på dig. Jag tänker inte att det behöver vara något direkt "fel" på dig. Snarare låter det som att du har fastnat i ett mående där ångesten, självskadandet och svälten har blivit sätt att försöka hantera något som känns väldigt svårt. Det är inte ovanligt, men det är ett tecken på att du förtjänar hjälp, inte på att du är svag eller konstig.

Jag blir också glad över att läsa om dina vänner. De verkar bry sig mycket om dig, och det säger mig att du inte är ensam, även om det kanske känns så ibland. Det är fint att du har människor runt dig som ser när du inte mår bra.

Samtidigt blir jag orolig när du berättar att du ibland vill dö och att du har börjat skada dig igen. Även om du skriver att du inte tror att någon behöver vara orolig för att du ska göra något just nu, så är det här ändå något som ingen i din ålder ska behöva bära ensam.

Du skriver att du hellre skulle dö än berätta för din mamma. Det låter som att tanken på att hon ska få veta känns väldigt skrämmande. Jag undrar vad det är du är mest rädd ska hända om hon fick veta hur du mår? Är du rädd att göra henne ledsen, att hon inte ska förstå, eller något annat? Ofta blir verkligheten annorlunda än den bild man målat upp i huvudet, även om det känns nästan omöjligt innan man berättar.

Om mamma känns helt omöjlig just nu, finns det någon annan vuxen du skulle kunna börja med? Någon vuxen du har förtroende för. Du behöver inte berätta allt på en gång. Det kan räcka att säga: "Jag har mått dåligt länge och jag tror jag behöver hjälp med det, men jag vet inte vart jag ska vända mig."

Jag skulle också vilja be dig om en sak. Om du märker att tankarna på att inte vilja leva blir starkare, eller om du blir rädd att du kanske inte kan låta bli att skada dig, då vill jag att du berättar för någon direkt – samma dag. Du ska inte behöva hantera sådana stunder ensam.

Jag är väldigt glad att du skriver hit. För mig låter det som att det finns en del av dig som faktiskt vill må bättre. Den delen är värd att lyssna på och kämpa för.

Ta hand om dig, och skriv gärna till oss igen om du vill berätta mer om hur du har det eller om du vill fundera tillsammans kring hur du skulle kunna ta det första steget till att berätta för någon.

Tills vidare tycker jag också att du ska kolla in DEN HÄR listan vi har sammanställt på saker man kan göra istället för att skada sig, för att hantera sina känslor.

Kram!!

Kix