Råd och självhjälp
Här har vi samlat alla de råd, förklaringar, tips, pepp, stöd och självhjälpsknep vi hittat:
- Det är inte ditt fel att din förälder mår dåligt, oavsett om det är av psykisk sjukdom eller berusning. Det är ALDRIG barnens fel. Du orsakade inte det här genom att födas. Det var inte du som valde att skaffa barn, alltså dig. Du är inte ditt ansvar, alltså det är föräldrarnas ansvar att ta hand om sina barn. Du orsakade det inte heller genom att ha kolik som baby, ha trotsålder som 3-åring eller något annat. Inget du gör nu orsakar din förälders problem. Det är inte ditt fel.
- Det är lätt att man glömmer sig själv när någon i ens närhet mår dåligt. Det verkar dock ofta lättare sagt än gjort att ta hand om sig själv också, mitt i kaoset. Men det viktiga här är att veta att man själv har rätt till att må bra, trots att någon annan mår dåligt. Vi har alla rätt till att må bra och vara lyckliga – så ha inte dåligt samvete eller känn skuldkänslor om du själv har en bra dag och känner dig lycklig. Naturligtvis vill du att din förälder ska bli bättre, men under tiden ska du själv också leva ditt eget liv. Du SKA göra saker som gör dig glad och lycklig, du har rätt att njuta av dem. Det är ditt liv. Så ta pauser från oron och ansvaret emellanåt. Att du exempelvis far ut och har kul med kompisarna en kväll betyder inte att du sviker din förälder, eller att hen skulle bli sämre av det. Det är väldigt viktigt att veta att föräldern har ansvar för sig själv, sitt mående och sitt eget liv också, och väljer oftast alldeles själv vad hen gör.
- Många barn till psykiskt sjuka/missbrukare blir väldigt snälla och duktiga. Å ena sidan kanske de inte själva vill vara till besvär, å andra sidan försöker de kanske kompensera det dåliga genom att försöka vara så bra som möjligt själva. Ofta kan behovet av yttre bekräftelse och uppmärksamhet vara väldigt stort. Rent praktiskt kan det här ta sig uttryck i att försöka få jättebra betyg, jättebra resultat i idrottstävlingar eller sjunga jättebra i kören eller andra fritidsaktiviteter, vara gladlynt, artig och ha alla de ”rätta åsikterna” (exempelvis göra volontärarbete, bara ha naturkosmetik och ha en homosexuell kompis), vara populär... Det kan också ta sig uttryck i ett riskfyllt beteende, som att vara den som kör på de farligaste ställena med mopeden eller har den mest muskulösa magen/smalaste midjan, haft flest sexpartners eller kan dricka flest öl utan att slockna. Fråga dock dig själv om det du försöker nå och prestera är för din egen skull eller för någon annans? Vad är det du behöver egentligen? Var kan du få det på ett hälsosamt sätt?
- Om du hör till de barn som på några sekunder instinktivt läser av situationen och humöret hos den förälder som har sjukdomen/missbruket och anpassar dig till det; stanna upp och fundera på varför du väljer att reagera som du gör. Måste du diska för att mamma verkar irriterad? Finns det andra saker du kunde göra – eller borde göra för din egen skull – istället?
- Om man har en mamma eller pappa som mår dåligt psykiskt eller som har ett beroende eller missbruk, så brukar man oroa sig för den som är sjuk – men man kanske inte har någon att dela oron tillsammans med. Man kanske inte har exempelvis syskon eller släkt att tala om oron med, till exempel eftersom de kanske ser det hela ur en annan vinkel och har andra åsikter än vad man själv har, har gett upp, inte bor nära eller har egna bekymmer. Så man bär oron ensam. Även oron för alla tänkbara konsekvenser, som huruvida pappa får sparken från jobbet och hur ska familjen få pengar då eller om man vågar sova ensam hemma ifall mamma måste vara intagen på mentalvården, kan uppta mycket av ens tankekraft. Oftast påverkas ett barn betydligt mer av oron för en förälder än vad man skulle påverkas om det exempelvis var en kompis som mådde dåligt. Men man är inte beroende av kompisen heller – kompisen kanske inte super upp alla pengar så att man själv blir vräkt från lägenheten, kompisen kanske inte slår en eller har sönder inredningen, kompisen kanske inte hotar att ta livet av sig så att man för evigt måste leva utan sin mamma eller pappa... Så man behöver prata med någon om oron. Man behöver dela oron med någon. Det finns en massa människor som man kan prata med, både sådana man känner och som man har förtroende för (som favoritläraren eller en kompis morsa) och professionella (som kurator, terapeut, psykolog) och andra yrkesmänniskor (som ungdomsledare, skolcoach och präst). Att prata med andra barn till psykiskt sjuka och/eller missbrukare kan också hjälpa väldigt mycket. Vi ger många fler förslag på vem man kan prata med på den här sidan. [länk]
- Du är verkligen inte ensam om att ha en förälder som är psykiskt sjuk och/eller missbrukare. Det finns flera andra i din skola, i din by och i Svenskfinland, som lever i samma situation som du gör. Tala med dem. Det finns flera kanaler för dem (se länken). Då känner du förhoppningsvis dig inte lika ensam i situationen och kan få stöd, tröst, erfarenhet och råd. Läs exempelvis även Benjamins berättelse här på Decibel.
- Både genom att prata med andra i samma situation och genom att läsa in dig i ämnet, så kan du få förståelse av hur problemet fungerar, oavsett om det gäller spelmissbruk, droger eller depression. Du kanske inte riktigt vet hur allvarligt det är, jämfört med andra familjer – är det normalt att en förälder dricker så här mycket, skriker så här mycket, sover så här mycket osv? Du kanske nog jämfört med kompisens familj eller med grannarna, men du vet kanske inte hur andra barn till missbrukare/psykiskt sjuka har det. Kunskap är makt, och man kan känna sig tryggare i situationen redan bara av att få rätt namn på saker och ting, mera info om hur det brukar funka - och framförallt stöd av andra, såväl andra i samma situation som proffs och yrkesmänniskor. Kunskap kan också ge ett lugn och en känsla av att ha lite mera kontroll över situationen. Idag finns det otroliga mängder information på Internet – men var försiktig också med att tro det värsta. Bara för att exempelvis en viss sak hänt andra med samma problematik behöver den inte hända dig eller din förälder.
- Det är bra för hela familjen också att få kunskap om situationen – det underlättar bland annat när man ska tala om problemen eller planera vardagen eller framtiden. Naturligtvis är det svårare ifall den förälder som har problemet inte själv kan erkänna dem, inte själv vill godkänna att hen exempelvis har ett medicinmissbruk eller är schizofren eller får psykoser. Men bara för att föräldern själv inte vill erkänna betyder det inte att det inte är sant. Bara för att föräldern själv inte vill veta, så behöver ni andra i familjen veta. Ni behöver informationen för att bättre kunna förstå den som är sjuk/missbrukar, men också för att kunna hantera fördomar, missförstånd och rädslor. Kan man i familjen tala öppet om problemen, så kan man bättre beakta hela familjens behov, känslor och viljor. Minns dock att det är de vuxnas ansvar att se till att ni alla får informationen och framförallt att den förälder som missbrukar/är sjuk får den vård hen behöver. Det är också de vuxna som ska hand om allt praktiskt, som tidsbokningar och FPA-ersättningar.
- Psykisk sjukdom och missbruk är inte sjukdomar som smittar. Du måste inte få samma problem bara för att mamma/pappa har det. Även om man kan ha en ärftlig risk, så kan man själv välja att leva så att man inte får samma problem. Bara för att mamma är sjuk måste du inte bli bli det, bara för att pappa super måste du inte bli alkoholist, bara för att pappa har ett spelberoende måste du inte bli beroende av gräs... Du väljer helt själv vad du gör med ditt liv och din framtid.
- På sätt och vis är det ändå som andra sjukdomar, som diabetes, det är inte något de valt att få. Även diabetes påverkar hela familjen. ”Det finns något i alla gårdar” – alltså alla familjer har något som inte är perfekt och felfritt. Vem som helst kan få en psykisk sjukdom eller få ett missbruk, det är alltså inget man väljer eller alla gånger kan rå för. Precis vem som helst kan få det, även snobbiga grannen eller fina doktorn eller klasskompisen. Det är inget att skämmas för! Och det är inte ditt fel att du råkar ha en förälder som har just det här problemet. Du ska inte dömas på basen av det – du är ju en helt annan människa än din mamma eller pappa.
- Det är andra vuxna som ska ta ansvar för din förälder. Det är andra vuxna som ska hjälpa och bota och rehabilitera. INTE DU! Du kan inte göra din förälder frisk. Det är inte heller ditt ansvar att göra hen frisk – och ingen förväntar sig det av dig. För att göra din mamma eller pappa frisk behövs professionella yrkesmänniskor med rätt utbildning, rätt redskap och metoder och rätt erfarenhet. Det är ungefär som att reparera bilar eller lappa tänder – alla kan inte bygga en söndrig motor eller tand, så det är de som har det som yrke som har kunskapen att göra det. Du är inte bilmekaniker eller tandläkare eller psykolog eller missbrukarvårdare. Så försök inte att styra den som missbrukar eller är sjuk. Hur mycket du än försöker så går det inte – och du kommer att må bättre om du slutar försöka.
- Det är inte heller ditt jobb att skydda den som missbrukar från följderna och konsekvenserna. Du ska inte ljuga åt andra för att skydda föräldern. Du ska inte ställa upp på saker för att föräldern ska kunna komma undan till exempel sina ansvar. Du ska inte heller röja upp eller fixa undan bevis, stök och andra tecken på missbruket för att föräldern ska slippa ta följderna eller ens se dem. Ofta måste en missbrukare nå botten innan de börjar göra något åt sina problem.
- Det finns vissa saker som INGEN får göra, inte ens ens egen mamma eller pappa. De får inte slå dig eller vara fysiskt våldsamma mot dig. De får inte kränka eller skada dig psykiskt. De får inte missköta dig så att du far illa, exempelvis inte ge dig tillräcklig mat. Men samhället försöker också se till att skydda alla barn och unga från sådana här saker. Det är därför det finns sådant som barnskyddsanmälningar och det är därför poliser, socialarbetare och vårdpersonal finns till. Deras jobb är att skydda barnen och ungdomarna – deras jobb är INTE att straffa föräldern eller straffa barnet eller göra livet svårare för någon. De finns till för att hjälpa dig. De vill dig väl och deras Prioritet Nr 1 är just dig! Det står i deras arbetsbeskrivning att de ska ”arbeta för barnets bästa” och det betyder att de ska stå på DIN sida.