Att själv söka hjälp
Som sagt, det är inte ditt jobb att göra din förälder bra igen. Men du kan må dåligt själv av situationen och då behöver du hjälp för att orka och för att inte fara mera illa.
Du behöver hjälp och stöd och du har rätt att få det av andra vuxna. Du behöver uppmuntran och bekräftelse och kärlek för att kunna utvecklas och bli lycklig. Du behöver acceptans för att din självkänsla ska kunna bli starkare. Du behöver trygghet, värme, tillhörighet och någon att lita på och som lyssnar på dina tankar och känslor. Du behöver få vara ung – och du behöver få vara barnet i familjen.
Men det kan kännas knepigt att be om hjälp eller ens öppna sig för någon och berätta hur det verkligen är. Kanske man inte vet vem man kan tala med och lita på – men man kan kanske också ibland uppleva det som att man sviker sin förälder om man berättar sanningen för någon utomstående. Föräldern vill ju nog säkert också innerst inne vara en bra förälder, och att berätta för någon kan kännas som att förlora hoppet om det. Det är också mycket möjligt att din förälder nog ser att du mår dåligt och vet att hen själv är orsaken. Men av olika orsaker, till exempel att alkoholen alltid kommer först i hens liv, att hen inte har ork nog ens med sig själv eller att föräldern har dåligt samvete för hur hen skött sitt föräldraskap, kanske det kan kännas lättare för föräldern att blunda för det. Det är dock ingen ursäkt till att hemlighålla situationen. Barnen har rätt till hjälp oavsett.
Att öppna sig och berätta kan alltså kännas svårt. Det kan ju hända att du redan med ditt beteende försöker visa att du inte mår bra, men att folk runt dig bara märker ditt beteende och inte förstår orsakerna bakom dem. De är inte tankeläsare. Du måste berätta hur du tänker och känner och vad du upplevt.
Du måste inte ha alla svaren själv när du ber om hjälp. Du måste inte veta hur mycket mamma dricker, vilken typ av droger din pappa använder, om ni får bostadsstöd, hur mycket pengar som gått åt till missbruket eller vilken diagnos din pappa har. Du behöver inte veta något alla, du behöver bara beskriva hur du känner dig. Vill du, så kan du börja med att skriva ner hur det är, till exempel i en dagbok – eller till oss på Decibel via Våga fråga – och det finns också färdiga blanketter man kan titta på, fylla i enligt hur mycket man kan och vill säga, och sedan visa till exempel för en skolkurator. Då är det lättare för den du pratar med att börja samtalet, ställa frågor som du kan svara på (det är alltid lättare att svara på frågor än att själv börja prata och hitta orden) och nysta i garnhärvan. Minns att den du talar med kan de här grejerna bättre än du rent yrkesmässigt, men det är du som kan innehållet, som lever i situationen. Du kan inte ha fel eller säga fel saker eller känna fel känslor. Det är ditt liv och det är du som vet mest om det.