Vad man kan göra?

Vad man kan göra?

Det första steget är naturligtvis att du berättar åt någon som kan ta tag i saken och hjälpa dig.

Vänd dig till någon vuxen som du har förtroende för och så kan ni tillsammans fundera på hur ni ska gå vidare. Det kan vara en kompis morsa eller en ungdomsledare, din moster, skolhälsovårdaren, socialjouren eller vem som helst vuxen. Alla vuxna är skyldiga att hjälpa dig - och vill hjälpa (de kanske blir lite chockade först, men de måste alltså hjälpa).

Om det inte hjälper att ni pratar med den som tex slår, så kan ni gå vidare genom att göra en barnskyddsanmälan till socialcentralen i er kommun. Ni kan också anmäla det direkt till polisen. För att en straffprocess skall inledas, och för att polisen skall börja undersöka saken, krävs det att någon gör en brottsanmälan för att polisen ska ta itu med saken. En brottsanmälan kan man göra på internet, genom att ringa polisen på din hemort eller genom att gå till polisen själv.

Barnskyddsanmälan

Enligt Barnskyddslagen har varje barn rätt att få en trygg, harmonisk uppväxt - och den rättigheten uppfylls inte ifall du blir psykiskt eller fysiskt misshandlad hemma. Barnskyddslagen säger alltså också att alla vuxna måste anmäla om han/hon har starka misstankar om att det försiggår våld i ett hem (eller var som helst, tex skolgård, på en ungdomsgård, under en idrottsträning eller "på byijin"), speciellt om de är vittne till det.

Rent praktiskt går en barnskyddsanmälan till så att man ringer en socialarbetare i kommunen. Barnskyddsanmälan kan också göras skriftligt och lämnas in till Socialcentralen/Socialkansliet. Många kommuner har blanketter att printta ut på sin hemsida, här finns en blankett som gäller i hela Finland. Det är kommunens Socialcentral som ansvarar för de här frågorna för alla som bor i kommunen. Socialarbetaren berättar mer och frågar upp detaljer och så skrivs en skriftlig anmälan. Om det är en privatperson som gör anmälan, så hemlighålls nog hennes/hans namn ifall man så önskar, men är det tex skolkuratorn, så sätter den personen namnet under. Kommunens tjänstemän måste sätta sina namn under barnskyddsanmälan, de har inte möjlighet att vara anonyma enligt lag.  Sedan utreder socialarbetaren detaljerna - hon/han har sju vardagar på sig att besluta om det faktiskt är allvar och ifall man ska göra en ordentlig utredning. Ifall det är akut, alltså det är direkt fara för liv, hälsa eller direkt trygghet, så måste socialarbetaren genast se till att våldet inte kan fortsätta och placeringsåtgärder vidtas direkt. Ifall han/hon beslutar att fallet ska redas ut, så har socialarbetaren 3 månaders tid att göra en sk. initialbedömning. Under den tiden diskuterar han/hon med alla inblandade, försöker förstå hela situationen och försöker få riktigt på klart vem som gjort vad, vad som hänt när och hur det gått till. Socialarbetaren kan be om hjälp av andra experter, till exempel en barnläkare eller psykolog som specialiserat sig på barn. Målet med initalbedömningen är att reda ut vad familjen behöver hjälp med och hur socialen/kommunen kan hjälpa familjen. Det kan bli fråga om stödperson, stödfamilj, ekonomisk hjälp, läxhjälp, hemservice, familjearbetare osv osv.

Det viktigaste är att socialarbetaren främst hör på barnets egna önskemål och behov. Till barn räknas alla under 18 och till unga alla under 20. Socialarbetaren frågar efter barnets åsikt och framförallt om barnet har fyllt 12 år, så har barnet rätt att säga sin åsikt och påverka hur det hela ska gå framåt - helt oberoende av vad till exempel föräldrarna eller vårdnadshavaren tycker. Det är socialarbetaren som ska se till att du får det så bra som möjligt. Det är alltid barnet som ska skyddas, inte föräldrarna eller andra vuxna, och det är därför det heter barnskydd. Under de tre månaderna, och kanske längre, så träffar socialarbetaren barnet ofta (och ska göra det fastän föräldrarna inte vill) och man går igenom alla möjligheter som finns för att reda ut problemen. Man tar ett beslut om fortsatt klientskap inom barnskyddet eller i bästa fall att inget fortsatt klientskap inom barnskyddet behövs.

Stödåtgärder i öppen vård

För att kunna vidta rätta stödåtgärder och utvärdera hur insatserna fungerar görs en klientplan upp för barnet. De vanliga stödåtgärderna är bland många andra att hitta en stödperson, som kan hjälpa både barnet och föräldrarna både rent praktiskt och mentalt att reda upp sina liv. Det kan också vara en stödfamilj. Sedan kan barnet och föräldrarna få tala med till exempel en psykolog, familjerådgivare eller någon annan som kan ge vård och terapi. Är det frågan om tex att den ena föräldern dricker mycket, så kan den alkoholiserade få hjälp med att nyktra till och hålla sig nykter. Familjen kanske akut behöver pengar för att ha råd med mat och andra nödvändigheter och då kan socialarbetaren fixa det också. Om barnet är så gammalt att det kan flytta hemifrån, så kan socialarbetaren hjälpa barnet att hitta lägenhet, skaffa jobb och så vidare. De här olika sätten att reda upp situationen brukar fungera bra. Ibland kan det till och med räcka med att de inblandade får prata igenom allt ordentligt och se problemen i vitögat och få tips på hur de ska tackla problemen. Och socialarbetaren "släpper" inte familjen innan han/hon är helt övertygad om att de kommer att klara sig bra.

Omhändertagande

Myndigheterna tar aldrig ett barn från sin familj om det inte är absolut nödvändigt för barnets bästa. Oftast är det också bara för ett litet tag. Oftast sker det antingen när det är helt totalt panik och faran är att det när som helst blir mycket värre. Eller så är det först sedan när socialarbetaren har prövat vartendaste sätt i handboken för att göra det bättre för familjen, men det ändå inte blir bättre som ett barn får komma någon annanstans och bo ett tag. Det beror på vad kommunen har att erbjuda var barnet får vara under den tiden, det kan vara hos en tillfällig fosterfamilj, på ett grupphem för barn eller på ett barnhem. Även i omhändertaganden (där exempelvis socialen bestämmer att det är bättre för barnet att bo någon annan stans än hos den förälder som misshandlar barnet) så försöker man först kolla ifall barnet kunde bo hos den andra föräldern, hos en släkting eller hos någon annan närstående vuxen. En klientplan görs och för barnet utses en ansvarig socialarbetare som representerar barnet, fungerar som barnets intresseövervakare. Ett hörande hålls där socialen och vårdnadshavarna är närvarande. Skriftliga dokument över omhändertagandets verkställighet ges åt vårdnadshavarna.

Brott som polisanmäls

Om det visar sig vara allvarligt, så görs en polisanmälan. Det är väldigt ovanligt att det leder till det, för oftast kan man lösa eller förbättra situationen med de olika stödåtgärderna. Det är ännu ovanligare att någon faktiskt döms för misshandel inom närståenderelation, men straffet kan bli upp till fyra års fängelse. Om våldet är så allvarligt att straffet för det brottet skulle kunna bli högst två års fängelse, så måste det anmälas till polisen - även om alla inblandade parter motsätter sig det. Polisutredning och rättsväsendet tar över.