Hur kan det se ut i familjen
Oavsett om det handlar om psykisk ohälsa eller ett missbruk av något slag, så påverkas oftast familjelivet väldigt mycket.
Det är exempelvis vanligt att den föräldern som har problemet kan ha väldigt olika dagar. En alkoholist har kanske dagar då hen är väldigt full och kan i berusningen exempelvis bli våldsam, gråtmild, slösa med pengar, försumma hushållet eller sjukskriva sig från jobbet. Andra dagar kanske hen bara sover eller mår dåligt eller har abstinensbesvär. Men sedan igen kan hen vissa dagar vara bra i skick, gladlynt och effektiv. Då kanske föräldern istället är sparsam med pengar, vill sätta gränser och regler och ”städa upp livet”. Detsamma gäller många psykiska sjukdomar och störningar. Då kan föräldern kanske ha sämre tider och bättre tider. Exempelvis en bipolär kan ha perioder då de är nästan hyperaktiva, kreativa och jättelyckliga, medan hen under andra perioder är djupt deprimerad. Båda de här typerna av föräldrar kan plötsligt visa upp negativa personlighetsförändringar, som bland annat att inte kunna skilja på farligt och ofarligt i fyllan, som att anklaga barnen för att exempelvis vara odugliga eller belasta dem, eller som att välja fyllevänner eller nya storslagna drömmar istället för sina egna barn.
Ett barn i en sådan här familj vet sällan vad som väntar när hen kommer hem från skolan. Symboliskt kunde man beskriva det som att ungdomen inte vet om köksbordet kommer att vara rentorkat och prytt med en jättestor tulpanbukett eller om det kommer att vara överfullt med urdruckna flaskor, matrester, askfat och söndrigt glas.
Naturligtvis kan det här påverka ett barns grundtrygghet väldigt starkt. De älskar sin förälder, men kan inte lita på denna.
Många barn i sådana här familjer blir den som tar ansvar – ofta så att framförallt det äldsta barnet i syskonskaran tar ansvar för både föräldern och syskonen istället för tvärtom, som det borde vara.
Det är relativt vanligt att ett föräldrapar, där den ena har ett missbruk eller psykisk sjukdom, i längden inte klarar av att hålla ihop, utan separerar eller skiljer sig. Ibland endast under perioder, men ibland blir skilsmässan permanent, med allt vad det kan innebära för barnet. En skilsmässa i sig är ingen lätt sak för något barn alls, men kan alltså komplicera livet ännu mera för ett barn vars förälder har andra allvarliga problem också. Kanske barnet nu alltså blir den som tar ansvaret. Kanske barnet blir förälderns axel att gråta mot eller ”kompis”. Kanske barnet lämnas ensam längre tider. Kanske föräldrarna strider om vårdnaden eller att den ena inte tar sin del av ansvaret för barnet...
Om den andra föräldern (eller en annan närstående vuxen) är trygg, lugn, frisk, stödjande, förstående och lever och handlar på ett stadigt sätt, så har barnet det oftast lite lättare. Men sjukdomen/missbruket tär ofta på hela familjen och ingen kan bära hela ansvaret helt ensam. Även om den andra föräldern finns kvar, speciellt för barnen, så kan hen i sin tur behöva stöd från andra vuxna eller professionella för att orka.
Ett barn vars familjeliv aldrig är tryggt, eller gungar från bättre till sämre till bättre perioder, blir ofta väldigt osäkert. Barnet längtar ofta till de bättre dagarna och tiderna och kämpar ofta hårt för att allt ska bli bra igen. Hen lär sig dock att på några få sekunder läsa av situationen, exempelvis förälderns humör, och genast anpassa sig till det. Barnet tar kanske olika roller beroende på vilket skick föräldern är i, hen kanske exempelvis lyssnar och tröstar eller undviker att tala om sina egna problem eller göra uppror eller ger upp sina egna viljor och drömmar. Många av de här rollerna och vanorna går att ändra på för att man själv som barn inte ska fara illa - om man är medveten om dem. Men det kan kännas som den lättaste utvägen för stunden att exempelvis börja diska och vara duktig om mamma verkar irriterad, så att hon inte ska få ett utbrott. Eller hålla tyst om klassresan när pappa har en depressionsperiod eller är i det skedet av berusningen då han brukar börja härja om hur mycket barnen kostar och hur krävande de är...
Alla barn behöver också gränser och regler – utan dem skulle inte samhället heller fungera. Gränser och regler är som ett hus fyra väggar, de berättar vad som är rätt och fel och de ger stöd och trygghet. Men i en familj med en psykiskt sjuk/missbrukare kan kanske gränserna och reglerna byta från dag till dag, till exempel kan det finnas regler för allt från hemkomsttid till svordomar när föräldern är bra i skick och inga regler alls när föräldern är dåligt i skick. Det här gör barnen ännu mera otrygga och villrådiga och gör det svårare för dem själva att göra vettiga beslut om sina liv.
Barnens roll i familjen
Några vanliga exempel:
Hjälten: När man är äldst i familjen av syskonen intar man ofta en ansvarsroll som försvar. Genom att vara duktig och hjälpa till så försöker man få sina föräldrar att sluta dricka/sluta må dåligt/bli normala. Redan i förskolan tar hjälten ofta på sig ansvarsuppgifter istället för att leka med de andra barnen. Det är vanligt att man känner sig otillräckligt och känner att det är ens fel att föräldrarna missbrukar. Man kan också känna att det är ens ansvar att förhindra att föräldrarna dör på grund av sitt missbruk/sjukdom. Det är viktigt att man inser att man får misslyckas och att inte behöva ta på sig hela ansvaret. Man har rätt att vara barn och ung och det är inte ens fel att föräldrarna missbrukar.
Clownen: Den andra överlevnadsstrategin är att man agerar som clown. Man flyttar fokus från missbrukaren till sitt eget beteende. Man är ofta skolans lustigkurre och när problem kommer så skojar man bort det. Detta gör man för att man har låg självkänsla och känner att man inte räcker till. Man känner sig på samma gång rädd och ensam. Här är det viktigt att man vågar prata allvar och känna att det är tillåtet att prata om sina problem.
Syndabocken: Här försöker man precis som clownen dra till sig uppmärksamhet så att inte problemen i hemmet skall synas. Denna roll tas oftast av den som är yngre i familjen eftersom de äldre har tagit rollen som duktig. Man kan upplevas som ett ”problembarn” i skolan och det blir ofta bråk. Här har man också låg självkänsla och man agerar ut ilskan över att ha blivit övergiven. Det är viktigt att känna att man är älskad och att man behövs.
Det osynliga barnet: Här försöker man att göra så lite väsen av sig själv som möjligt. Man vill inte synas och fast man är i en gruppaktivitet så är man ensam. Det är viktigt att man får självförtroendet att växa och att man börjar tro på sig själv och våga ta plats.