Osams med familjen

Hej, ni verkar ha kommit ordentligt på kant med din pappa. Jag tror du borde ta ett snack med honom, kanske din mamma också borde vara med. Nu skriver du inte om dina syskon är äldre eller yngre än du, men kanske är det så att du är äldst. Det kan vara svårt för föräldrar att märka att deras barn börjar vara stora och behöver få ett annat bemötande än då de var yngre. Han har säkert inte märkt att du inte är 5 år och i trotsåldern mera :/

Det brukar alltid finnas två sidor av saker, alltså som de brukar säga så är det aldrig ens fel då två bråkar. Så med det menar jag att det kanske inte är bara din pappas fel allt heller, men det är klart att det känns så för dig. Ni behöver gå genom nya regler om tex när du bör vara med familjen och när det är ok att du far på eget. Jag vet eftersom jag själv för något år sen varit i samma situation att det känns lite jobbigt att ens barn plötsligt är stora och man inte kan tvinga dem med på allt som man förr kunde göra. Som ex det är helt ok för en ungdom i din ålder att inte komma med till villan en helg utan vara kvar hemma med kompisar. Förutsatt, att det inte ordnas århundradets fest hemma hos er då du är ensam hemma. Du måste också visa att du är mogen att få lite friare tyglar och ett visst ansvar. Frihet under ansvar heter det väl så där fint :)

Sen vet jag ju inte hur din familjs situation ser ut sådär annars. Det kan ju hända att din pappa har det jobbigt på jobbet eller på annat sätt inte riktigt trivs med vissa saker i livet så som de är, och då blir han mera lättretlig och du tycker att det går ut över dig. Det kanske det gör också men ibland måste man ha överseende om det finns andra jobbiga saker i bakgrunden som tar energi och som gör att nån är på dåligare humör än den annars skulle vara.

För att reda ut allt sånt här så skulle det vara bra att ni fick prata ut ordentligt. Jag vet att det inte är lätt att ta upp såna jobbiga saker. Och det är så viktigt att ingen börjar ropa och skrika till någon annan för då far alltihopa. Ett alternativ skulle kunna vara att du skriver ett brev till dina föräldrar där du lugnt och sakligt berätta om hur du känner det och hur du skulle önska att ni kunde ha det (obs kom ihåg att både ge och ta här). Det kan vara lättare att skriva om sina tankar och känslor istället för att stå f2f och säga dem. Man jagar så lätt upp sig och börjar ropa och skrika till varandra.

Det kan hända att hela familjen borde vara med på ett samtal, mycket möjligt är det flera än du som känner att de inte riktigt trivs som det är nu.

Jag hoppas att ni kan reda ut detta, men det kan ni säkert. Ni är ändå en familj i grunden och älskar varandra fast det inte märks så tydligt alla gånger.

Många kramar från ungdomsinformatören Sanna