Min kompis ska bli mamma

Hej Snape!

Det här är en otroligt svår fråga att svara på, eftersom vi alla har egna åsikter om närvarhurvarför man borde bli mamma. Vi tänker alltid det här först och främst ur vår egen synvinkel, "hur skulle jag känna om jag blev gravid vid 17 års ålder?", för det är på något vis så instinktivt och primitivt det här med känslorna inför att bli mamma. Jag tror att vi alla, på botten av vår själ, har en åsikt om det här som färgar hela vårt tyckande och tänkande när en kompis eller annan bekant blir gravid. Därför tenderar säkert lätt alla reaktioner och råd och stöd att färgas av det här, hur mycket vi än försöker se objektivt på det, till och med positivt och optimistiskt på det. Desutom spelar det nog gigantisk roll om den som svarar själv har barn eller inte. De som inte har svarar troligen i medeltal mera romantiskt, de som har kommer att svara mera cyniskt. På svaret på frågan om det är för tidigt så är nog svaret: vad tycker den som svarar innerst inne?

(Och du undrar säkert nu, så jag ska bara säga att jag var 29 när jag fick mitt första barn och det var helt rätt tid i livet för mig, både praktiskt och mognadsmässigt)

Till det här kommer sedan omvärldens allmänna synvinklar och åsikter. Man skulle säkert kunna säga att majoriteten av befolkningen i Österbotten tycker att det är alldeles för tidigt. Till och med i de kretsar där unga - gifta - mammor inte är så ovanligt skulle säkert folk fortsätta meningen med ett "men det skulle säkert ha varit bra att vänta ett tag till...". Det här baserar folk i allmänhet då på allt från praktiska fakta till hur det gick för "grannens Anna som blev på smällen som 17-åring" (alltså på hur de själva uppfattat andras erfarenheter). De flesta anser säkert att ett barn inte ska uppfostra barn, och en 17-åring anses nog som ett barn när det gäller sådana här saker. Att blivande föräldrar borde ha tillräckligt med livserfarenhet och mognad för att ha något slags inre lugn att kunna orka med barnet. Visst sägs det att "gamla" föräldrar inte orkar lika bra som "unga" föräldrar, men det är nog marginellt skulle jag tro. Det är bara olika saker man inte orkar så bra med. I början klarar kanske en ung mamma att vaka flera månaders nätter i sträck, men kanske är helt handfallen sedan när trotsåldern kommer. För att hon inte har de där livserfarenheterna, knepen, förståelsen och konsekvenstänkandet som en äldre mamma samlat på sig under livet. En 17-årings förnuftshjärna är inte ens fullt utvecklad, hur ska hon då kunna räkna ut tex konsekvenser av handlingar, lägga band på sina känslor (för känslohjärnan är nog utvecklad), motstå grupptryck (andra mammors grupptryck är minst lika hårt som tonåringars) osv? Idag krävs det otrooooligt mycket av föräldrar - det handlar inte längre bara om tex att kunna byta blöja utan nu finns det också femtielvatusen krav på något så enkelt som blöjorna. Tex att välja blöjsort miljömedvetet, kunna motivera varför man inte syr sina egna tygblöjor, lavoar-träna bebisen från att den är några månader gammal, läsa in sig på vilka hormoner i hjärnan som styr förmågan att kunna hålla sig, prisjämföra madrasser som pipar när barnet kissar i sängen och fundera vad man gjorde för psykologiskt fel när ens sjuåring kissar i sängen. Jo, jag tror att allmänheten tycker att en 17-åring inte har så stor chans att "klara sig" - om hon nu inte har en bra mamma själv som hjälper till.

De flesta oroar sig säkert också för hennes ekonomi, ork, utbildning, kärleksförhållande till pappan och vad hon kommer att känna att hon "missat i livet". De facto har unga mammor oftast en urusel ekonomi, eftersom de stöd som finns idag antingen är baserade på tidigare inkomst (alltså de räknar att man borde ha haft en rätt bra inkomst före och vissa stöd får man till och med bara om man har en fast tjänst att gå tillbaka till efter mamma-/vårdledigheten) eller på att paret tillsammans har en inkomst. Lever inte ens mamman med pappan, så är det väldigt lite hon får i handen. Barnbidraget kommer de också att minska på nu. Det är klart att en svag ekonomi ger en massa problem och att det gäller allt från att inte ha råd med vinterhalare åt barnet till de andra mammornas underförstådda krav på att barnen ska ha "ordentliga och därför dyra" halare. Det där med "små barn små utgifter och stora barn stora utgifter" gäller inte riktigt heller, för även om man kan köpa de flesta babysaker och -kläder begagnat och på loppis, så kostar ex barndagvården (dagis, dagmamma) redan den mycket.

När det gäller ork och utbildning, så får troligen gymnasiet vänta ett år minst. Att sköta en baby är ett heltidsjobb, men även om hon får dagvårdsplats, tex från att babyn är ett år, så är det som om hon skulle ha två arbetsskiften. Först skola, sedan barnet hela kvällen och sedan läxorna, provläsning osv. Plus hushållsarbetet. Vilket gör att hon inte har så mycket tid för vare sig kärlekslivet eller sällskapslivet. Det sägs att man borde ha ett ganska så stadigt och gärna också relativt långt förhållande för att det ska klara av påfrestningen som ett barn innebär. Man borde först ha fått vara kära ifred, för att hinna skapa förtroendet, tilliten och det gemensamma livet (se tex Parförhållandet här på Decibel) och sedan kunna kompromissa, diskutera, ta hänsyn till varann osv sedan när barnet kommer. För när man inte sovit mer än någon timme i sträck de senaste tre dygnen och babyn skriker konstant så är det lätt hänt att irritationen går ut över partnern och då måste förhållandet hålla för det. Den är nog därför största delen av alla separationer och skilsmässor sker innan det gemensamma barnet fyllt ett år. För glöm sköna sexiga stunder i soffan till tända ljus och glöm impulsiva utflykter och spontana fester. Allt måste planeras och mycket får man skippa helt, som drömmarna om att fara som utbytesstudent eller ens få välja det yrke man önskade (eftersom man inte kan flytta till en studieort där man inte har någon mormor som kan sköta babyn ens en kvart). Och det här oroar sig nog folk att ska störa henne sedan. Allt det där man inte kunde göra med ett barn i släptåg. Vi har alla sett 22-åringarna som drar huvudet fullt på krogen och raggar hejvilt men sedan måste hem för att släppa hem barnvakten. Vi har alla hört bittra småbarnsmammor på caféet om hur de skulle ha velat gå barista-kurs eller bli läkare "men så kom ju lilla Selma då...". För nu slipper din kompis aldrig aldrig aldrig sin baby. Det låter hårt sagt, men det är fakta.

Det har hon knappast insett. Det är mycket möjligt att hon ser allt det här med nya lägheneten och knytet i vaggan genom ganska så rosafärgade dimmor ännu. Det gör man oftast som blivande mamma. Inte fastän man skulle ha 10 kompisar med bebisar så vet man på riktigt vad det kommer att handla om. Redan att flytta ihop med killen och få ett eget hem gör många chockade - att plötsligt vara ansvarig för allt från klädtvättandet till hemförsäkringen är gigantiskt stort när man bara är 17.Nå, en hel del hjälp får hon säkert från både socialen och mödra- barnrådgivningen - men de är inte där kl 3 på natten när babyn har diarré för att han får nya tänder.

Vi vet ju inte om det var en planerad graviditet eller inte. Om det var det, så föll hon garanterat för pluttenutt-fiilisen (och den finns där, men bara i glimtar). Var det inte det, så kommer hon att simma i djupt vatten i motström, troligen med mycket cynism och bitterhet inblandat. Det kommer att bli otroligt tufft men visst kommer hon att växa med det, mogna. Men inte på samma sätt som ni andra jämnåriga barnlösa. Hon kommer att kännas annorlunda för er kompisar och en stor del av er kommer troligen att överge henne för att ni känner att ni har för lite gemensamt med henne. För olika livssituation. Så hittar hon inte ett gäng andra unga mammor i nejden, så kommer hon troligen att bli väldigt ensam. Och hon kommer att vara avundsjuk på er för de konstigaste saker, som att kunna se fem Paradise Hotel-avsnitt på raken eller få epilera benen ifred. Och hon kommer hela tiden att inbilla sig att ni säger saker bakom hennes rygg, som att hon var en idiot som blev på smällen och missar allt kul, att "har hon aldrig hört om kondomer" och liknande... Det här har en lång rad av våra bekanta berättat, och de var ändå bla 20, 19, 23, 24 och 18 när när de blev gravida. Men de klarade sig de också - och är inte bara ljuvliga vänner utan ljuvliga kvinnor nu också.

Så försök ändå att vara där för henne och stöda henne. Hon har tagit det här beslutet nu, att behålla barnet, så det finns ingen återvändo. Som jag skrev överst: det är svårt att inte låta de egna åsikterna färga av sig på allt man känner inför att kompisen ska få barn. Men försök att bry dig om HENNE! Du kan kanske inte förstå hennes val eller hennes livssituation sedan, men du kan göra ditt bästa för att göra hennes liv lättare, inte svårare. Hon ser nog den tvekande minen i ditt ansikte, men försök att inte anklaga eller ifrågasätta eller dissa henne. Fråga henne vad hon behöver av dig och försök ge henne det. Det kan vara så enkelt att hon behöver få skratta åt något heeelt annat än babylivet en stund, tänka på något helt annat. Den kompisen kan du väl vara?

Hälsar ungdomsinformatören Liselott