Finns det andra som känner som jag gör?

Hej!

Vet du vännen, eftersom min första tanke (när jag läste din fråga när den kom in) var "nej, men det där är inte ovanligt - jag är ju själv också sådan där ibland" så skickade jag inte din fråga till någon expert på psykisk ohälsa eller något. För min ärliga åsikt är att det där är rätt naturligt och normalt. Jag skickade den inte heller eftersom du kanske skulle ha tolkat det som att något verkligen skulle vara fel med dig själv. Och det är det INTE!

Men jag förstår att det kan vara lätt att inbilla sig det när man känner sig nere och svag. Se, idag är det så väldigt "på tapeten" med psykisk ohälsa, att många glömmer eller inte känner till att livet går i vågor och att vi alla är olika. Bara för att det talas så himla mycket just nu om de som inte mår bra, oavsett om de stämplas med ortorexi, depression eller andra fina ord, så betyder det inte att livet är svartvitt. Att man känner sig nere betyder inte per automation att man är deprimerad. Att man får ångest för något betyder inte direkt att man lider av ångestsyndrom eller kommer att få en panikångestattack närsomhelst nu. Livet går i vågor och livet kommer i miljoner olika nyanser av grått (no pun intended). Man kan exempelvis ha en svag släng av nedstämdhet eller man kan ha massor och stark nedstämdhet utan att någordera nödvändigtvis kan klassas som depression - och gränsen för depression är väldigt otydlig egentligen.

Det varierar från dag till dag också, från period till period i livet, helt naturligt - och kan dessutom oftare än man skulle tro bero på de mest triviala saker som pms, att man sovit för lite, har lågt blodsocker för tillfället eller bara har "en dålig dag". Det är otroligt vad lätt man glömmer att jamen jag brukar ju bli cranky när jag inte ätit på 3 timmar. Så man tror istället att världen är emot en, att man håller på att bli bipolär eller att man är världens mest misslyckade. Förvånansvärt ofta blir man faktiskt på bättre humör av att äta något, gråta lite och gå en promenad i solen och friska luften medan man "luftar" sig åt en kompis (alltså häver ur sig sina bekymmer - det känns ofta bättre att få dela det med någon, sätta ord på hur man känner, och bli tröstad och uppmuntrad av någon). Så har du tex kollat ifall dina down-perioder inte sammanfaller med dagarna före mens? Tänk om förklaringen är så enkel?

Dessutom: varför skulle det vara så fel att gråta? Varför skulle det vara så fel att ha en dålig dag eller vara nere ett tag? Vi tror att vi måste vara på topp hela tiden, lyckliga hela tiden, lyckade hela tiden... Det verkar vara det allmänna idealet nu som man ska sträva efter - se bara hur insta- eller facebook-flödena ser ut där allt är sååå puttinuttigt och hurtfriskt och lyckligt. Men livet funkar inte så. Livet är en kurvig och backig väg med skuggor och solljus om vartannat. Man kan inte gå på stigen utan att befinna sig i skuggan nu som då. Knepet är att ha en kofta att dra tätare om sig då (läs: metoder som tröstar eller piggar upp en, motton som får en att se perspektiven, vänner som kan gå vid ens sida osv) - inte att direkt börja inbilla sig att himlen fallit ned över ens huvud. Och alla går vi alltså på den vägen - flödena på sociala medier är till största delen fejk!!! En yta att visa upp för att andra inte ska tro att man är misslyckad - men de visar ju bara en bråkdel av den dag en viss person haft. Och visar inte de inre monologer de allra flesta andra har med sig själva om hur misslyckade och mediokra de känner sig.

Ett annat ideal som vi alla tydligen mer eller mindre omedvetet verkar sträva efter just nu är hurudan man borde vara som människa. Man ska typ vara utåtriktad och social, ambitiös och rolig, smart och aktiv, hälso- och miljömedveten och tolerant... Men ytterst få råkar faktiskt ha alla de där personliga egenskaperna, just precis den blandning av lösgodissorter som är populär just nu.

Nu ska jag ta mig själv som expempel (vi ska egentligen inte vara personliga i svaren, men bättre mig som exempel än random taget ur luften): jag är rätt bekväm av mig, ambivert (starka drag av både introvert och extrovert), känslosam och en hemmaråtta. Klart jag är en massa annat också, men just de här personliga egenskaperna hos mig är inte speciellt populära just nu. Jag skulle kunna hacka mig själv i skallen för att jag är sådan, men jag har inte bara valt att acceptera mig själv som jag är, utan även se fördelarna med de här egenskaperna. Jag tänker tex inte ha dåligt samvete för att jag helst vill sitta ensam i soffan, se på Netflix och sticka sockor i galna färger om kvällarna istället för att umgås, se världen, rädda världen eller idrotta för min hälsas och instaflödes skull. Jag mår bra i soffan, det är så just precis jag samlar energi och laddar batterierna. Jag känner mig bättre när jag bejakar den introverta sidan i mig själv och jag ser fördelarna med den sidan av mig själv för just mig som person - den behövs bla som motvikt mot min arbetsnarkomani-släng ;). För jag ska ju inte leva någon annans liv eller ha andras egenskaper.

Jag har den uppsättning pusselbitar jag har och min uppgift är att skapa vackrast möjliga bild av dem och se till att alla bitarna passar in i mitt pussel. Och bara för att kompisar springer på tusen evenemang och happenings, odlar sin egen mat eller har sprungit 10 km före jobbet betyder det inte att jag måste göra just de sakerna som de gör för att vara lyckad. Jag blir lyckad av att ha stickat ett par "gälirandiga" sockor! Så jag är inte medioker, även om jag inte gjort allt det de gjort. Jag är inte misslyckad, jag skäms inte över mig själv och jag är inte arg på mig själv för att jag består av många olika pusselbitar.

En av de pusselbitarna är också att ha svårt att göra klart det jag börjat med eller att bibehålla inspirationen till slutet. Tidigare kastade jag också mig in i olika projekt, som jag sedan sällan orkade slutföra - och det är också en del av min personlighet. Jag kan dock välja att vara arg på mig själv varje gång jag ger upp, eller så kan jag (vis av min egen erfarenhet) dels sakta i när jag känner inspirationen pocka på och dels bita ihop och göra klart det som måste göras. Måste jag inte, så är det kanske inte hela världen om sockorna inte blir klara - jag njöt ju medan jag stickade, så jag ser det som värdefullt i sig.

Så vännen, kanske det inte alls är så illa ifall du råkat samla ogjorda saker på hög - alla gör så nu som då och även om idealet i vårt österbottniska duktighets- och prestationsinriktade samhälle är att alltid ha gjort allt i tid och ordentligt, så är du inte en sämre människa för det! Åt småbarn får man aldrig säga "du är dum" utan ska säga "nu gjorde du dumt", alltså särskilja på person och handling. Att vi gör något dumt/glömskt/slarvigt/halvhjärtat/osv nu som då betyder inte att vi är dåliga. Kan vi förlåta andra för att de bara är människor så kanske vi kan förlåta oss själva också för att vi bara är människor. Och inte kräva 100% av oss själva hela tiden heller.

Kan vi acceptera att andra är tex hurtfriska, kortstubinade, drömska, svartsjuka, empatiska och alla andra tusentals egenskaper man kan ha, så varför inte acceptera ens egna pusselbitar. So what om du är medioker! Vad är det för fel med att vara medioker?! Jag är medioker - och stolt över det. För det betyder att jag tycker om mig själv fastän jag inte är bäst i klassen, snyggast i gänget, smartast i kollegiet... Varför måste man vara superlativen? Varför nummer 1? Varför bäst? Nu menar jag inte att jag sänkt ribban och förväntar mig mindre av mig själv, utan att jag är en ljuvlig människa fastän jag har 8 i gymnastik. Eller egentligen har jag tagit bort ordet "fastän". Jag är en ljuvlig människa och jag har 8 i gymnastik. Punkt.

Ja, jag har stark självkänsla. Jag kan bland annat acceptera att jag misslyckas ibland. Men jag har inte alltid haft stark självkänsla, och inte så här bra självinsikt och självkännedom heller. Jag har jobbat hårt på det. Jag har mått dåligt. Jag kan ännu ha dåliga dagar och bli arg på universum för att det är skuggigt på stigen. Men jag har exempelvis tagit reda på hurudan jag är som människa, tex genom personlighetstester (kolla tex det här http://www.personlighetstyp.se/) och så småningom insett att en del av mig själv är inte sämre eller mindre värd än en annan del av mig själv. Vissa egenskaper som orsakat problem för mig själv, tex halvfärdiga projekt på jobbet, försöker jag jobba bort, andra bejakar jag för att JAG mår bra av dem. Det blir kanske inga bra insta-bilder av dem - eller så finns det fb-vänner som tycker det är värdelöst att sitta i soffan och sticka - men jag mår bra. Och jag försöker också låta bli att "döma" dem för att de tävlar i triathlon, gör sin egen mysli eller är stolta över sina nya lösögonfransar (saker som man inte är intresserad av är lätt att tycka att är värdelösa eller löjliga). Whatever makes them happy - men det betyder inte att jag skulle bli lyckligare av lösögonfransar. Och det är okej.

Så mina råd är: ta reda på vem du är. Minns dock att pusslet aldrig blir klart och att du kan få/utveckla/hitta nya bitar under livets gång. Acceptera alla bitarna - din bild skulle inte bli så vacker om det inte även fanns mörkare bitar eller kontrastfärger - och acceptera motsatserna i dig själv (tex både tystlåten och sprallig). Lev inte för andras skull - visst i världen får du exempelvis vara till besvär, det är din mänskliga rättighet! Din mamma blir nog också gladare ifall du tycker om dig själv och därför är lycklig än om du gör de saker du tror att hon vill att du ska göra. Hitta skillnaderna mellan vad som är den verkliga du och vad som är bara roller du tar, som tex "good girl". Visst kan du fortsätta spela roller, de är också ett slags skydd och självbevarelsedrifter, så längde du väljer när och för vems skull och är medveten om skillnaderna mellan vad du vill och vad du tror att du borde.

Det blev ett långt och personligt svar, ursäkta, men hoppas att det känns lite bättre nu. Jag tycker absolut inte sämre om dig efter att ha läst din text, så tyck inte illa om dig själv du heller, visst? <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott