Jag har blivit helt apatisk och vill inte gå ut om jag inte måste. Samtidigt har jag ett berg av saker som ska göras färdiga nu under mitt sista år på universitetet, det har blivit så mycket stress och måsten att jag helt enkelt stängt ner och inte gör något åt något, vilket bara gör min stress värre. Jag kommer mig inte för att göra saker längre, tycker att det mesta känns jobbigt och gör bara saker som jag har någon egen direkt vinning av. Vill helst bara sitta hemma framför datorn och inte ha några måsten alls. Det skrämmer mig att det är det jag vill: sitta instängd i en lägenhet och spela dator, men så har det känts i snart ett helt år nu.
På sistone har det blivit värre och jag är rädd för var det här ska sluta. Jag skulle aldrig kunna skada mig själv, så det är ingen fara på det sättet, men indirekt skadar jag mig själv genom att jag hetsäter chips och choklad nästan dagligen, vilket ju leder till fler extrakilon och ännu sämre mående. Det skulle säkert vara bra för mig att prata med någon, men det vill jag egentligen inte. Jag är uppväxt med en psykiskt sjuk förälder, mobbning och utanförskap, saker som säkert bidrar till hur jag mår nu, men att gå till någon och prata om allt känns inte som något jag är bekväm med.
Jag tror ändå att jag någonstans har styrkan att ta mig ur det här på egen hand, men jag vet inte hur jag ska göra för att ta tag i det, vad det första steget är. Jag vet inte om ni kan hjälpa mig, men jag behövde i alla fall få skriva ner hur jag känner. Tack till dig som orkar läsa. Sötsaken
Specialungdomsinformatören Susanna svarar
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej Sötsaken!
Vår egen Susanna (samtalsterapeut mm) ska svara på din fråga under dagens lopp! Håll ut, visst?
Hälsar ungdomsinformatören Liselott
Hej Sötsaken!
Vad bra att du har drömmar, fastän de just nu känns avlägsna och omöjliga att uppnå. Huvudsaken att de finns där någonstans så fortsätt hålla fast vid dem!
Ibland mår vi människor dåligt, kanske t.o.m. jättedåligt, utan att egentligen riktigt förstå varför. Du skriver att du är förlovad, snart klar med din utbildning och att livet precis ska börja. Och just då, när livet precis ska börja, när ett skede i livet är ”avklarat” och man står på tröskeln till allt det nya – man ska ut i arbetslivet, man ska gifta sig och skaffa barn, man ska bli vuxen, börja ta ännu mera ansvar för sitt liv m.m. – då kan det faktiskt kännas precis så här. Luften går ur en, man tappar gnistan och orken och man ger nästan upp. Kanske har man en väldigt intensiv period bakom sig, man har stressat med att få studierna klara och man bär omkring på många, många frågetecken om framtiden. Då händer det ibland att det blir så här, börjar kännas som du beskriver.
Speciellt tydligt kanske denna övergång från en livsfas till en annan blir om man redan har en hel del tuffa saker i ”ryggsäcken”. Att växa upp med en psykiskt sjuk förälder, bli mobbad och känna sig utanför är egentligen ganska tunga grejer som naturligtvis har påverkat dig och dina strategier i livet. Ofta blir det så för barn i familjer med en förälder som inte riktigt funkar ”som vanligt” att man börjar bära allt själv. Man vill inte belasta en ”redan belastad” familj med sitt mående och sina frågor. Man lär sig att klara sig själv. Samma gällande mobbning, om den pågår länge utan att vuxna runtomkring ingriper. Då börjar man till sist tro att man måste bära också allt det själv. Och till sist så tror man ju verkligen att ingen kan hjälpa en och att ingenting hjälper.
Men vi ska INTE bära allt själva. Vi får utmana oss själva och börja träna oss i att be om hjälp, fastän det känns ovant och obekvämt. För bara det att man får berätta sin historia, berätta sin livsberättelse högt för en lyssnande, empatisk människa kan göra mycket. Att man får prata om hur man haft det och fundera kring hur det kan ha påverkat en och vilka mönster och strategier man hittat på för att klara av sitt liv och det vad man bär där i ryggsäcken.
Ibland blir det ju också så att allt det vi bär på gör oss sjuka, t.ex. deprimerade. En depression kan man se som vårt inre systems reaktion på överbelastning. Precis som kroppen blir sjuk när det är för mycket på gång ”utanpå” så kan vårt inre också bli sjukt. Så när vi börjar känna oss väldigt långt borta från den person vi en gång varit (t.ex. att vi inte längre blir glada av nånting, eller att vi är trötta hela tiden, slutar göra saker som vi brukade göra) och när vi har känt så under en längre tid då är det verkligen en signal på att något behöver tas om hand, något behöver göras! Den dåliga snurren behöver brytas och det är jättesvårt att göra det på egen hand så första steget är att vända sig till någon och berätta.
Brukar du prata med din pojkvän om detta? Eller finns det någon annan som du litar på och känner dig trygg med? Någon vän, eller någon släkting? Kanske kan första steget vara att berätta för de som är dig allra närmast om hur du känner? Via Studenthälsan borde du också kunna få kontakt med en psykolog att prata med. Eller så har du ju möjlighet att vända dig till någon privatpraktiserande psykolog eller psykoterapeut. Eller vänd dig till din egen hälsovårdscentral i kommunen där du bor och be om en läkartid och berätta för läkaren hur du har det, så kan han/hon hjälpa dig vidare till någon att prata med. Börja någonstans och håll ut tills du hittar det som blir bäst för dig. Använd den styrka du har där inuti dig till att ta första steget, så kommer det att finnas många som hjälper dig vidare på vägen! Och glöm inte dina drömmar – låt dem vara med dig hela tiden!!!
Många varma kramar och allt gott på vägen!
H.Susanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar