Humörsvängningar

Hej!
Hur vi är till humöret hänger ihop med vår personlighet och den är i hög grad genetiskt betingad. En del människor är ganska jämna i humöret, s.k. emotionellt stabila och då oroar man sig inte särdeles mycket och låter inte negativa händelser rubba ens humör särskilt länge. Så finns det de som är betydligt mer oroliga och som oftare upplever negativa känslor, samt många varianter någonstans däremellan på orosskalan. Vi människor är alla mer eller mindre oroliga/nervösa av oss till vår personlighet, det få vi acceptera och på det stora hela lära oss att leva med.
Att vara högsensitiv (begreppet HSP myntades på 1990 talet av en amerikansk forskare) innebär att man har ett känsligare nervsystem än vissa andra och därför är mer mottaglig och sensitiv för intryck från sin omgivning. HSP är ingen diagnos utan ett normalt karaktärsdrag och det bästa är att lära sig att acceptera och älska sig själv, precis så som man är. Det är viktigt att man tar hänsyn till sin känslighet och att man tillåter sig själv att dra sig undan (utan att tänka att man är osocial) om man behöver det.
Upplever man att humöret förändrats så att man är mer orolig, lynnig och/eller har humörsvängningar så kan det förstås finnas bakomliggande orsaker. Stress är en vanlig faktor. Och att ha stress så betyder inte bara det att vi skulle ha för mycket att göra, t.ex. på jobbet. Vi kan också ha en stresspåverkan som handlar om vårt behov och vilja över att ha kontroll över vår situation. De som känner att de kan kontrollera sin tillvaro, ser ofta stressfaktorer som positiva. Men ställer man orimligt höga krav på sig själv kan det orsaka ett negativt (eget) stresspåslag. Det kan även de personer som vill för mycket, planerar för mycket eller för lite, den som oroar sig onormalt mycket för framtiden. Också om man sover dåligt, äter för lite så påverkas humöret negativt. Det kan alltså vara bra att fundera på om det finns några särskilt som du tror påverkar ditt humör negativt och ger en ökad stress. Dåligt humör påverkar och försämrar nära relationer. Att bli medveten om hur man agerar vid stress är ett första steg i att lära sig att hantera både stressen och humörsvängningarna som kommer med.
Det är alltid bra att försöka göra fler saker som man mår bra av och tycker är roligt. Du kunde ev. testa på någon form av avslappning som t.ex. mindfulness (finns massor med övningar på nätet) och det finns många böcker kring ämnet Högsensitiv personlighet som kunde ge dig tips och råd.
Oroar du dig för dina humörsvängningar och känner att du behöver få prata med någon så tveka inte att söka hjälp och stöd. Eftersom du jobbar så kan du vända dig till arbetshälsovården alt. till en ungdomsstation. De kan hjälpa dig att försöka reda ut vad humörsvängningarna beror på.

Mvh, Camilla R-N

Hej Matilda!

Vännen, vet du, jag känner lite igen mig i dina funderingar om humörsvängningar och "ska det faktiskt vara så här?"-tankar. Så jag ska ge dig mina tankar och erfarenheter och psykologikunskaper nu, men minns att de är mina personliga. En annan person du frågar samma sak av kanske skulle ge dig andra svar - och det är oavsett säkert inte dumt att gå och prata med någon professionell om hur du känner. Det är inte bara det att tex en psykolog eller terapeut har kunskap, utbildning, erfarenhet osv att hantera och behandla dylika saker med, utan ibland kan de självinsikter man får när man diskuterar känslor och tankar med ett proffs ge så mycket mer än något utlåtande eller en eventuell diagnos.

Det första jag tänker på när jag läser din fråga är en motfråga: Men vad är normalt då? Se, jag tänker på exempelvis den här aspekten: kanske många av oss har ett slags idealbild om hur den perfekta österbottningen borde vara, där stabilitet i humöret är en av de idealiska egenskaperna? De flesta av oss österbottningar har nog kanske blivit itutade sedan sandlådan i dagis att vi tex inte ska överreagera, inte vara en dramaqueen, inte ta så lätt illa upp, inte vara överkänsliga, inte gråta eller bli arg för "minsta lilla", inte vara för känslosamma, inte vara för öppna, inte för uppspelta osv osv osv osv osv osv osv. Idealet känns nog ofta som att vi borde sträva efter det jämntjocka, mitt i skalan, det "balanserade" och går vi utanför medeltalet så blir vi tillrättavisade på sätt eller annat. Vilket ju såklart får oss att känna oss dåliga när vi svävat utanför de accepterade gränserna, eller redan bara innuti skulle ha lust att göra det.

Men samtidigt har jag hört exempelvis medelålders österbottningar som medger att de önskar att de INTE skulle vara så jämntjocka i sina reaktioner och ha så grunda dalar och låga toppar i känslorna. En förklarade att livet verkar vara rikare och mer intressant för de som känner mer och reagerar mer, just för att de verkar känna så mycket mer, intensivare, större. Som om de skulle få ut mer ur sina liv. Hen var också avundsjuk ibland på att de med starkare känslor oftare verkar ha förmågan att bättre våga säga ifrån när något stör eller sårar, kanske tar bättre hand om sig själva (tar mer hänsyn till sina egna känslor och egenskaper) och att de verkar följa sina drömmar mer. Så it´s not all bad, eller hur?

Känslor är i sig inte farliga, hur starka de än är. Klart att det kan bli farligt om man gör dåliga val på basen av de starka känslorna, men annars är det väl bara tyngre och mer energikrävande att känna starkt än att ta det mesta med jämnmod. Men kanske de som sagt också ger mer energi? Det har sagts förut och ajg säger det igen: vi kan inte alla vara likadana. Ingen är bättre eller sämre på att vara människa.

Sedan är hela livet en process. Visst, det händer massor och åter massor i den personliga utvecklingen under tonåren - och hormonerna gör sitt till humörsvängningarna för alla - men faktum är att man inte blir "färdig" bara för att man fyllt 18, eller hur. Under precis hela långa livet övar vi allihopa på att hantera våra egna känslor och egenskaper, bli "du" med dem, anpassa oss i nya situationer. Vi förändras, utvecklas, modelleras av erfarenheter och andra människor... Så enligt det resonemanget är det fullkomligt naturligt och okej för dig att fortfarande söka och känna dig osäker på din identitet, fortfarande ha stunder när du inte känner dig bekväm med dina känslor, reaktioner, behov och personliga egenskaper. Det här låter inte så tröstande, men vännen, du kommer aldrig att känna dig helt tillfreds, för livet kommer att pusha dig att förändras och utvecklas. Ta bara moderskapet som exempel, you have no idea på förhand om hur det kommer att förändra dig som människa om/när du står inför det.

Så mitt råd är att inte försöka kämpa så hårt mot ett "färdig" eller "normal". Mitt råd är att försöka acceptera läget som det är just exakt nu, för det läget är inte bättre eller sämre, mer eller mindre värt, utan det ÄR. Det är livet, det händer hela tiden i sin ofullkomlighet och ofärdighet. Naturligtvis ska du fortsätta öva på att inte jämföra dig så mycket med andra, för du mår inte bra av för mycket jämförelse. Och visst behöver du säkert öva på att oroa dig mindre, eftersom du nu lider av att du oroar dig så mycket. Men där kanske det inte är perfektion och kontroll på saker, personer och omständigheter runt dig du behöver nå för att kunna sluta oroa dig, utan mera öva på att acceptera att du inte kan eller bör - eller kanske ens behöver - ha kontroll och perfektion för att kunna slappna av. Vad kan du öva på inuti dig för att inte oroa dig så mycket? Det är ju du som bestämmer vad som är för mycket oroande, inte andra. Det löser inget om du tex skulle få officiella diagnoser som neurotisk eller bipolär, och behandlingarna för just de "åkommorna" går ju inte heller ut på att försöka kontrollera omvärlden, utan på att jobba med sig själv.

Kanske du också behöver öva på att inte försöka fastslå så hårt hurudan du är och vem du är? Nu menar jag inte att det inte är bra med självkännedom, bara att självet förändras och kännedomen med det. Att acceptera är kanske det som menas med att leva i nuet. Och just nu kanske andra skulle klassa dig som nästan neurotiskt orolig eller som högsensitiv. Det betyder inte att du måste använda de här orden eller identifiera dig med de stämplarnas allmänna definitioner. Du är bara du, unik och en på 400 miljarder (på riktigt, matematiska uträkningar säger att precis så låga är oddsen att det skulle kunna finnas en till som du).

Lite ännu med det här "normalt". Ett bra, konkret exempel på hur vi allmänt tror att det "BORDE" vara är kanske det här med att det på något vis skulle vara bättre att ha många vänner, som du antyder. Det känns ju ofta som att det är många vänner som gäller om man vill vara en bra människa i Österbotten, på samma sätt som att extrovert verkar bättre än introvert eller stabil verkar bättre än känslosam. Naturligtvis är det inte bra att inte ha några vänner alls - ensamhet är den största folksjukdomen osv - men vem har egentligen bevisat att det skulle vara sämre att ha några nära vänner än många vänner? Personligen är jag av den åsikten att kvalitet är bättre än kvantitet, men det beror också på att just jag som person i just mitt liv och just precis nu trivs bättre med några nära vänner än många (oavsett hur nära de många sedan skulle stå mig på skalan ytligt bekant till supertight). Min poäng är alltså att ifrågasätta det "normala", åtminstone det där "normal österbottning i åldern xx år". Din livsuppgift blir att hitta det som passar just dig i just den livssituation du befinner dig i, eller hur? Du ska inte sträva efter att bli en kopia, hur allmänt vedertagen och hur huggen i sten den gjutformen än känns.

Jag skulle kunna skriva om det här hela kvällen lång, men nu är arbesdagen slut och mitt liv kallar. Hoppas att det här gav dig lite fler tankar på vägen att blanda ihop med dina egna så som det känns rätt för just dig. Som sagt, det är alltid värt det i slutänden att prata med någon professionell om hur man känner sig, om inte annat så för att få konkreta metoder att öva med.

Stooooor kraaaaaam, Liselott